29 Juli
Valparna är sju veckor. Pappa Buddy kommer från Tyskland med sin matte Ingrid och husse Kai-Uwe är och hälsar på under veckan! Valparna har också fått sina stamtavlenamn registrerade. De fick sina personnamn efter vulkaner, jag kände att de måste få namn med kraft och glöd. Det gemensamma kullnamnet blev Kämpeglöd, för utan kämparglöd hade vi aldrig klarat det här!

Grimsnes Kämpeglöd, väger idag 5000 gram. Laki Kämpeglöd, väger idag 5200 gram. Jolnir Kämpeglöd, väger idag 4900 gram. Jag bjuder på middag, grillad falukorv med potatisgratäng! Kai-Uwe bjuder på middag, tillagad på hans specialgrill! Regnblöta valpar vill in.

Eldfell Kämpeglöd, väger idag 5700 gram. Hekla Kämpeglöd, väger idag 5100 gram. Pappa Buddy hälsar på sina små. Ingrid fixar veden. När man talar olika språk är det bra med ordböcker. -Sommaren är kort, det mesta regnar bort... Ja, det har ju bara regnat den här sommaren, så här ser det ut i valphagen där matskålarna flyter omkring.

När man ser Gunhild så här är det svårt att föreställa sig att hon var så sjuk att hon svävade mellan liv och död för bara några veckor sedan.

22 Juli
Hjälp, var tar tiden vägen? Idag fyller valparna sex veckor! Nu börjar de verkligen att bli små hundar och deras familjer kommer på besök. De är ute i valphagen i trädgården mellan regnskurarna och leker med leksakerna, busar med varandra och med mina kycklingar som gärna vill vara nära valparna - kycklingarna gillar nämligen deras mat. Valparna vill absolut inte bajsa när de är inne i huset och det är ju förstås bra. Fast jobbigt för mig, eftersom de väcker mig vid tre-, fyratiden varje morgon och måste bäras ut. Efter att de varit ute vill de ha mat och sen leker de ett tag. Jag försöker sova med hörselkåporna på mig, det går sådär. Så länge jag ligger platt på rygg i sängen går det, men det går inte att vrida på huvudet, det blir väldigt obekvämt. Om det inte regnar så får valparna stanna ute efter morgontoaletten, jag lämnar ytterdörren på glänt och är säker på att de vuxna hundarna skulle tala om ifall jag behöver vakna.

Min syster med familj har varit här på besök. Hon bor i England och därför ses vi tyvärr inte jätteofta. Desto roligare att se hur hennes barn, Evie 4,5 år och Oskar, 1,5 år, gillar hundarna och umgås fint både med valparna och de stora hundarna. Som hundägare är det då också förstås skönt att se hur bra de vuxna hundarna uppför sig med barn i huset. Vi umgås inte med barn, så de är verkligen inte vana. Det är inte jag heller, så vi var alla ganska trötta när familjen reste hem till England igen.

Herr Grön, väger idag 3990 gram. Herr Blå, väger idag 4010 gram. Herr Lila, väger idag 3910 gram. Det är många som vill ha lunch. Oj, båda hundarna vill ha. Oskar bryter av en bit av sin glass En bit till Lova...

Herr Ljusblå, väger idag 4420 gram. Fröken Röd, väger idag 4130 gram. Min lilla kennelflicka! Evie är fyra år och vill gärna hjälpa till med skötseln av hundarna. Hålla i koppel, kamma, ge mat, allt går bra. På promenaden skulle bajs plockas upp men med påsen på handen så kände hon att där gick nog ändå gräsen. Oskar gillar glass! Hundarna har lärt sig att barnen är snälla och att det kan löna sig att hålla sig nära. Lova gillar också glass. Eftersom Oskar gillar Lova så delar han gärna med sig. Snällt barn som delar sin glass med hundarna!

Oskar vet hur man hälsa på hundar.

15 Juli
Så blev valparna hela fem veckor och ser ut så här!

Herr Grön väger idag 3120 gram. Herr Blå väger idag 3030 gram. Herr Lila väger idag 3030 gram.

Herr Ljusblå väger idag 3320 gram. Fröken Röd väger idag 3010 gram.

8 Juli
Nu är valparna fyra veckor och jag vet att jag varje gång jag har valpar förundras över hur fort tiden går. Nu äter de själva från fat och jag har helt slutat med nappflaska. De växer som de ska och jag får äntligen sova nästan så mycket som jag behöver på natten. Vädret har ju varit sådär den här sommaren, men valparna har fått vara ute i trädgården några dagar när det inte har regnat. Från nu blir valparna mer och mer rörliga så jag hoppas på bra väder så de får vara utomhus mycket. Familjen i Nyfors består också av några hönor. De har fort lärt sig att valparnas mat är väldigt smaklig och passar därför på att ta sig en smakbit när valparna matas. Här är veckans porträtt på dem.

Valp 1, Herr Grön, väger idag 2520 gram. Valp 3, Herr Blå, väger idag 2340 gram. Valp 5, Herr Lila, väger idag 2390 gram.

Valp 2, Herr Ljusblå, väger idag 2560 gram. Valp 4, Fröken Röd, väger idag 2530 gram.

Här är det frukost i det gröna - både till valp och höna!

1 Juli
Idag fyller valparna tre veckor. De växer som de ska och börjar röra sig runt i redet och försöker leka och busa på snubbliga tassar. Det är dags att byta ut redet mot en liten valphage. Här kommer deras första riktiga porträtt.

Valp 1, herr Grön, väger idag 2030 gram. Valp 3, herr Blå, väger idag 1770 gram. Valp 5, herr Lila, väger idag 1800 gram.

Valp 2, herr Ljusblå, väger idag 1860 gram. Valp 4, fröken Röd, väger idag 1970 gram.

30 Juni
Det har gått nästan en vecka och det känns allt lättare. Gunhild har ätit sin sista medicintablett och därmed fått bättre aptit vilket ju känns väldigt skönt. Dock är det nu prövningen kommer - blossar infektionen upp igen eller kommer hon klara sig utan antibiotikan? För säkerhets skull kollar jag hennes temperatur morgon och kväll, nu törs jag inte riskera något.

Det sista jag gör på kvällen och det första jag gör på morgonen är att mata valparna med nappflaska och jag har inte behövt gå upp mitt i natten på några nätter vilket känns skönt. Dock blir nätterna ändå för korta och jag känner mig sliten. Nu har de kommit igång lite bättre med att äta gröt av valpfoder från fat, så jag hoppas att matningen kommer gå lättare och lättare. De har öppnat ögonen och de börjar gå runt i redet, snart kan jag nog byta bort det runda redet med skålad botten till en liten valphage. Vanligtvis städar mamman noga i redet, hon slickar på valparna när de diar och håller på så sätt undan både bajs och kiss. Nu när hon inte får ge valparna di så går det sådär med städningen, jag bäddar med stora handdukar och måste byta dem flera gånger om dagen för det blir en hel del kiss. Förstås gick min inte allt för gamla tvättmaskin sönder, det var bara att föra över ännu mer pengar från mitt sparkonto och beställa en ny. Trots att jag tog handdukar både till jobbet och till min mammas maskin så hann det bli ett berg av tvätt här innan nya maskinen kom.

Alla valpar är inte bortlovade än. Jag vill gärna att de hamnar i närheten av Stockholm eller i alla fall i Mälardalen. De här valparna är väldigt speciella för mig och jag vill ha fortsatt kontakt med dem när de flyttat till nya familjer. Jag vill också att de hamnar i hem där man uppskattar att de är mer än bara trevliga hundar, jag vill att man kan tänka sig ställa ut dem och på andra sätt följa upp deras utveckling. År av planering ligger bakom den här kullen. Här kommer lite blandade bilder från veckan som gått, tyvärr bara fotade med mobilkameran. Valparna är rörliga och måste hållas still med ena handen och den andra handen får sköta kameran.

Här vill Gunhild ligga när jag sitter på min stol ute på trappan. Äta mat från fat går ganska bra. Valp 1, grönt halsband, två veckor gammal. Valp 3, blått halsband, två veckor gammal. Valp 5, lila halsband, två veckor gammal.

Trötta valpar är lättast att fotografera. Valp 2, ljusblått halsband, två veckor gammal. Valp 4, rött halsband, två veckor gammal och jättetrött efter maten.

24 Juni
Idag fyller valparna två veckor och det är dags för en uppdatering. Allt har gått bra! Mammahund var tillbaks på sjukhuset i måndags för återbesök och nya blodprover. Hon mår bättre och flera av proverna närmade sig normalnivå, men än är hon inte återställd. Prövningen blir också när medicineringen avslutas, veterinären påminde att jag måste vakta över henne som en hök. Hennes sår efter juverbölden duschas fortfarande fyra gånger om dagen och hon packas in i kläder för att valparna inte ska komma åt hennes spenar. Så fort de får chansen kastar de sig fram! Valparna har matats var tredje timme, men sen ett par dagar har jag minskat ned till var fjärde timme. Jobbigast är att gå upp på natten och enligt rekommendationen på modersmjölkerättningens förpackning så ska man nu kunna mata med större intervall, men valparna protesterar. Jag vill inte att de ska ligga och gnälla efter mat nu när Gunhild inte kan mata dem, jag tänker att det måste vara väldigt stressande för henne. Just nu försöker jag få lite mer sammanhängande sömn, det börjar bli väldigt jobbigt att aldrig ha fått sova tillräckligt länge. Inatt gick jag upp halv fem och matade och då hade jag för första gången sen mamman blev sjuk fått sova sex timmar i streck, det var skönt!

Eftersom valparna blev två veckor idag fick de för första gången smaka fettsnål köttfärs med äggula - och det gick ned utan större protester. Jag ska öka mängden för varje dag och hoppas snart kunna bjuda dem uppblött torrfoder för valpar. Tills nu har de bara ätit modersmjölkersättning, en förpackning för 250:- räcker bara lite mer än en dag, så det håller på att bli väldigt dyrbara valpar det här. Man kan ändå säga att de är värda sin vikt i guld, de har lagt på sig bra och ser kraftiga och fina ut.

Bilder då? Jag måste ju få presentera valparna! Jag försökte idag, men det var för mulet och dåligt med ljus - valparna sitter inte direkt still heller när man försöker fota dem. Det blev inget att visa och jag får finna mig i det. Nu är det dessutom dags att mata valparna igen!

19 Juni
Mammahunden har just ätit köttet från fyra grillade kycklingben och jag kan pusta ut. Det var länge sedan jag blev så lättad över att se en hund äta med god aptit och nu ska jag försöka berätta vad som hänt under veckan, det kommer bli långt. Efter en vecka fylld av oro, sömnlöshet och förfäran kan jag äntligen andas ut. Valparna föddes på natten och morgonen mellan tisdag och onsdag. Det tog tid, första tecknet på att värkarbetet började kom klockan 22:30 men första valpen var inte född förens klockan 01:10, en timme senare kom nästa, ytterligare en timme senare kom tredje valpen, två och en halv timme senare föddes den fjärde och nästan två och en halv timme efter det kom den femte och sista valpen ut. Vi vilade några timmar och allt var fint med den nya familjen. Det blev torsdag och fredag och valparna växte. Så blev det lördag och sommaren slog till med härligt väder. Ytterdörren till huset stod öppen och Gunhild gick ut och in som hon ville. Jag hade tinat köttben som hundarna åt i trädgården och senare på kvällen gick vi en promenad. Vi kom hem och hundarna åt middag, allt var helt som vanligt. Visst var Gunhild lite varm, men trots att klockan var åtta på kvällen var det 23 grader varmt ute och en tik som ligger i redet med fem valpar är ofta varm. Nu efteråt tänker jag att jag borde ha tagit tempen på henne, men hon var ju så pigg och skötte valparna så bra så jag fattade inte några misstankar om att något var fel.

När jag vaknade tidigt nästa morgon och öppnade ytterdörren för att släppa ut hundarna kom inte Gunhild till dörren. Jag kallade på henne och tittade in i vardagsrummet men redet var tomt! Förvånat letade jag i huset efter henne och hittade henne utslagen på stenplattorna inne på toaletten, knappt kontaktbar. Bara jag närmade mig så kände jag hettan som stod runt henne, jag tog tempen och stirrade på siffrorna som rusade iväg, termometern stannade på 41,7 grader! Jag bar henne direkt till bilen och körde så fort jag kunde till sjukhuset, tack och lov att Stockholms läns enda dygnet runt-öppna sjukhus bara ligger 15 minuters bilresa bort, i alla fall när man kör i blåljus-fart. Det fanns inga andra bilar på parkeringen, tänkte jag på när jag kom fram och det var tur. Vi fick fort hjälp och när tempen togs på sjukhuset visade den 41,8 och de hämtade ispåsar och blöta handdukar, hon fick dropp och maskinen ställdes in högsta hastighet och antibiotika gavs direkt i blodet. Det var ganska uppenbart att hon fått livmoderinflammation men med ett våldsamt förlopp! Gunhild låg utslagen på bordet och jag förstod på personalens stressade beteende att det här verkligen var riktigt illa. Hon lades på intensivvårdsavdelningen och jag fick åka hem, veterinären skulle ringa framåt eftermiddagen och tala om hur det gått. "Hon får stanna minst till imorgon, så åk hem och mata hennes valpar" var rådet jag fick. Hon fick inte bara ligga till måndagen, det blev tisdag och hon blev bara sämre. Veterinären ringde upp och sa att Gunhild blev allt sämre och de ville ge blodtransfusion om de fick, men det var dyrt så de ville fråga innan. Såklart fick de göra det och samtalet avslutades med "jag ringer om hon blir sämre, förhoppningsvis hörs vi inte förens vid vanliga telefontiden imorgon".

De funderade på att operera bort livmodern, men hon skulle vara för svag för en sån operation - men eftersom hon inte blev bättre vågade de snart inte vänta längre. Det blev onsdag och vid dagens telefontid meddelade veterinären att Gunhilds svullna juver visade sig innehålla en stor böld och att de öppnat den för att släppa ut över två deciliter var. Minst ännu ett dygn på intensiven, sen får vi se, sa veterinären. Under tiden matar jag valparna med nappflaska ungefär var tredje timme. Om mamman skulle klara sig skulle hon ändå inte få dia valparna, så det var bara att bita ihop och ställa klockan, det här blir min sysselsättning ett tag framöver. Varje morgon har jag före allt annat tittat på telefonen att där inte finns ett missat samtal från natten. Och så fort det ringt har jag svarat oroligt, väldigt  störd över om någon annan ringt "och uppehållit linjen", därför har jag varit väldigt kort i telefonen ifall du ringt mig under de här dagarna. Det blev torsdag och jag tittar hela tiden oroligt på telefonen. Inget missat samtal? Är batteriet laddat? Är ljudet påslaget? Så ringer veterinären och berättar att äntligen har det vänt, Gunhild mår lite bättre! Blodvärdet är ännu inte bra och hon är svag, men hon ser piggare ut. Hon vill inte äta och det måste hon för att återhämta sig, så veterinären föreslår att jag tar hem henne redan samma dag. Åh, vilken lättnad - jag hade nöjt mig med om de berättat att hon fått flytta från intensivvårdsavdelningen till den vanliga vårdavdelningen, men nu får hon komma hem istället!

När vi ses är Gunhild ostadig på benen, men hon är glad och hon lever. Jag får instruktioner om eftervården och medicinering. Jag är så lättad att jag gråter och jag lämnade en liten flaska vin och en liten blombukett till veterinären som såg glad men lite frågande ut. Jag sa att jag var så glad nu, att jag varit så rädd och trodde att hon skulle dö. Det trodde jag med, säger veterinären då.

Bölden i juvret är ännu öppen och vätskar sig, så det måste tvättas flera gånger om dagen. Valparna få inte heller dia och trots att det inte finns mjölk nu så kan den komma tillbaks om valparna får suga på hennes spenar. Problemet är att valparna vet var spenarna finns och de vill inget hellre än att ta sig dit. Nu tror jag att jag lyckats skyla dem, Gunhild har fått på sig två t-tröjor, en över huvudet och en över svansen. De är fästa med säkerhetsnålar och tejp omlott om kroppen. Ärmarna är tejpade runt benen för att de inte ska kunna krypa in den vägen, vilket de lyckades med innan jag tejpade ihop. De matas med flaska men Gunhild har åter tagit över mammarollen. Matte Helen kom och hälsade på, hon lika glad som jag att hon fick se sin hund i livet igen. Däremot ville Gunhild fortfarande inte äta vilket oroade mig förstås. Vi trugade med allt jag kunde komma på: leverpastej, crème fresh, rostad macka med smält smör, pizza, hundmat och godis av olika sorter, men det blev bara ett litet slick eller en liten, liten smakbit, inget mer.

När jag var uppe och nattmatade valparna åt hon några kulor hundmat och nästa morgon, som är idag och midsommarafton, slickade hon upp vällingen som blev över. Jag åkte och köpte grillad kyckling och nu äntligen ville hon äta. Och nu har jag kommit fram till nutid i min berättelse. Jag skulle kunna berätta så mycket mer, men det här känns rörigt nog. I mitt huvud har det varit en känslomässig storm och dagarna som passerat har blivit en enda stor röra. I lördags var allt bra. I söndags lades Gunhild in på intensiven och där låg hon svävande mellan liv och död till torsdag. Nu ligger hon hemma och hon har ätit - och det är därför jag klarar att sätta mig framför datorn och berätta allt det här. Jag sköter Gunhild och matar hundvalpar hela dagarna, så ännu är det inte över, men jag tror inte längre att hon ska dö och det är så himla skönt.

Jag brukar prata om vikten av försäkring och det kan jag nämna igen. Gunhild var försäkrad och försäkringen har varit ganska bra - men eftersom hon fyllt sju år är maxersättningen sänkt och den kommer sjunka för varje år som går. Jag säger till alla, ring ditt försäkringsbolag idag och höj genast upp försäkringen till bolagets "extra", "maximal" eller "guld". Olika bolag har olika namn, men välj den som ger "extra allt". Vanligt är att dessa försäkringar har en maxersättning på ca 100.000:- och att den aldrig sänks lägre än till runt 50.000:- oavsett hur gammal hunden blir. Det är inte så mycket pengar som det låter om en olycka händer. Efter fem dagar på sjukhus så var Gunhilds kostnader uppe på 49.251:- och försäkringsbolaget betalade 32.000:- av det. Själv får jag stå för 17.251:- samt mediciner, hittills 693:-, samt kommande besök och nya blodprover. Jag har ett sparkonto som jag kan länsa, men tänk om jag inte hade det? Sätt dig inte i den sitsen, det är mitt råd.

Här är massor av bilder från den här veckan. Jag behöver se dem själv för att förstå vad som hänt och att det värsta är över nu. Stackars Gunhild är rakad fläckvis på alla fyra benen och halsen, helt sönderstucken av alla provtagningar och medicineringar. Hennes ena ben svullnar och måste masseras, men hon är hemma nu och ska bara få vila.

Lördag och sommar, hundarna har just fått köttben att gnaga på och livet leker.

Klockan sju nästa morgon - en nästan död hund ligger på bordet på sjukhuset och kämpar för sitt liv.

Små valpar ensamma hemma utan mamman, ska de bli moderlösa?

Valparna är så unga, de behöver sin mor. Matas med pulvermölk i flaska var 3:e timme, dygnet runt.

Jag stannar till på vägen till sjukhuset och köper blommor till veterinären.

Utskriven och på väg hem! Här syns tydligt hur tjockt hennes högra ben är.

En väldigt trött hund på väg hem! Livs levande! Att ligga på sjukhus är dyrt, väldigt dyrt! Tack och lov behövde jag inte betala 49.251:- helt själv, försäkringsbolaget betalade 32.000:- av det.

Gunhilds matte Helen är och hälsar på, hjälper till att mata de små. Napp- och flaskkokning. Min spis har aldrig använts så mycket som nu. Vilken tur att jag gillar potatis, det här får jag leva på i sommar.

Trött mamma återförenad med sina små - och de små njuter av att få vara nära sin mamma igen.

10 Juni
Efter lång väntan kom så äntligen valparna till världen. Under natten och morgonen till onsdag föddes fem raska och välskapta hundvalpar. Gunhild är en trygg och duktig mor och nu vilar vi upp oss efter förlossningen. Från Tyskland kommer en bild på pappa Buddy, de korkar upp champagnen och firar att hans barn är här.

Nu blir det fest - valparna är här och Buddy har blivit far till ytterligare fem nya små hundar!

6 Juni Dagarna rullar på, magen växer och Gunhild ligger mest och pustar. Valpredet är uppbyggt, handdukar framplockade - men vi tror inte på valpar förens i nästa vecka. Hon verkar nöjd och mår bra, men vill hela tiden vara nära, helst inte mer än på armslängs avstånd. Var jag än går eller gör så har jag henne precis bredvid mig.

27 Maj Magen växter och med den ökar nyfikenheten. Det är två veckor kvar och nu börjar det kännas "som på riktigt". Det kommer att bli valpar här snart, så roligt!

17 Maj
Veckorna rullar på och Gunhild visar nu tydligt att hon är dräktig! Det har snart gått sex veckor sen parningen och trots att hon var parningsvillig långt efter att vi kom hem från Tyskland så är vi inte längre osäkra på att hon parades under rätt tid i löpet. Jag har varit dåligt på att uppdatera hemsidan med information, det är bara för att det alltid ska dyka upp så mycket saker på en gång och dagarna blir för korta. Nu måste jag ta mig i kragen och berätta vad som är på gång! Det ska komma valpar!

12 April
Jahaa, det är dag 16 i Gunhilds löp och hon uppvaktar fortfarande Lova och vill bli parad. Jag hade hoppats att höglöpet skulle vara över nu. Om hon inte slutar nu inom kort blir jag orolig att vi varit hos hanen i Tyskland för tidigt.

10 April
Nu är vi hemma igen! Det blev en lång dag igår. Efter att vi släppte ihop hundarna så parade de sig så gott som genast och sen var det dags att packa ihop och ta farväl. Det tråkigaste med att resa bort och träffa nya snälla människor är att åka hem. Jag fick med mig av Ingrids hemgjorda sylt, marmelad och likörer, nybakad nötkaka och Gunhild fick med sig av "bröllopstårtan" Ingrid gjort åt hundarna som godis. Mina plantor packades in i bilen och vi vinkade adjö. Färden genom Tyskland och Danmark gick fint utan bekymmer. På båten mellan Tyskland och Danmark satt jag och Gunhild i cafeterian och även denna gång väckte hon uppmärksamhet. Barn pekade och sa "-Süßer hund!" och en man som passerat oss flera gånger kom tillslut fram och ville klappa. När vi passerade en annan hund på båten började den skälla väldigt högt, alla runt omkring ryckte till av ljudet och tittade - men Gunhild fortsatte gå utan att kasta så mycket som en blick åt sidan. Så härligt med trygga eurasier!

Ibland får jag lite galna idéer, och nu menar jag inte den här resan, utan en annan sak. Jag behövde ta en annan väg hem än den närmaste, så vi körde via Köpenhamn och tog bron över till Malmö. Jag hade nämligen sett ett gammaldags fodertråg för höns till salu på Blocket för ett tag sedan. Tråget fanns i en ort i Skåne och säljaren ville bli av med det så snart som möjligt. När jag såg annonsen tidigt i våras så visste jag att jag skulle åka till Tyskland - men jag visste inte när. Det slutade med att en väns syster som bodde i trakten kunde åka och hämta tråget åt mig och ha det hos sig så länge. Och nu var det dags att åka till henne och ta det med hem. Det var större än jag föreställt mig, en glad överraskning, men det var ganska mycket pyssel att få det in i bilen. Jag fick tömma ur all packning på hennes gårdsplan och göra om allt från början. Men det gick! Så tack snälla Tomas Tegnér att du ordnade kontakten med din syster Agneta som så himla snällt hjälpte mig. Hon åkte med sin hästtransport till säljaren av fodertråget och köpte det åt mig, så att jag sen kunde åka till henne och hämta det! Det uppskattas enormt med så snälla människor! Nu skulle vi hitta tillbaks från den skånska landsbygden till vägen mot Stockholm och efter lite slingrande kom vi rätt. Det var sen eftermiddag när de första vägskyltarna som visade mot Stockholm dök upp - men det kändes ändå som "nästan hemma" efter den här långa resan. Timmarna gick och städer passerades. Strax efter tio på kvällen körde jag in bilen genom mina grindar. Så skönt!

Idag är jag ledig från jobbet, min pappa kommer hit om en stund med mina hundar som varit hos dem medan jag var borta. Vi ska fortsätta bygga på mitt nya hönshus. Gunhild stannar här några dagar till, sen ska hon få åka hem till sin matte Helen. Nu återstår att tömma bilen på packning, sen ska kameran tömmas på bilder och jag ska sätta igång och skriva här på hemsidan om vad vi har hittat på. Och så hoppas jag att Gunhild är parad på rätt dagar i löpet - hon borde avvisa uppvaktning från nu.

Gunhild och Buddys bröllopstårta fick följa med hem till Sverige. Den var väldigt god hälsar hundarna som fick smaka.

9 April
Sista morgonen i Tyskland, vi ska snart åka till Buddy för ett sista möte. Sen väntar den långa resan hem. Jag hoppas vi har prickat in rätt dagar för parning, eftersom inget blodprov är taget så vet jag inte säkert, det kommer jag troligen veta om ett par dagar när jag är hemma igen. Idealiskt är om Gunhild avvisar intresserade hanhundar redan imorgon. Det är i alla fall skönt att vi har haft så gott om tid här, de har redan parat sig två dagar i rad, blir det parning idag är det en bonus. Idag är det hennes dag 14 i löpet.

Det har verkligen varit roligt att resa med Gunhild. Hon är så lättsam, glad och trygg och hon har uppfört sig exemplariskt i varje situation. Bättre än så här kan en hund knappt visa upp sig.

Vi lämnar Tyskland bakom oss.

Vi åker inte raka vägen hem, utan kör snett bortåt i Skåne för att plocka upp ett gammalt fodertråg till mina hönor. Det var större än jag förstått genom bilderna i annonsen på Blocket, men skam den som ger sig. Jag fick tömma ur all packning på gårdsplanen, fälla ned baksätet och dra fram passagerarsätet så mycket det gick - så fick vi med milt våld in fodertråget i bilen. Och sen all annan packning, hundbädd, hund och växter också. Det ryms ändå en hel del i en Volvo.

Jag hade tidigare under våren hittat ett fodertråg till salu. I Skåne. Nu när jag ändå var ute och åkte passade jag på att hämta hem det, men närmsta vägen skulle bli att köra via Köpenhamn och ta bron över till Malmö. Det är egentligen en omväg när man ska till Stockholm, så det här var första gången jag körde över bron. Jag har många bilder på broar, men det här är den enda jag visar här i dagboken. Jag tycker broar över vatten är något särskilt och lite märkligt, men förstår att det inte är så spännande att se på bild.

Åter på rätt motorväg mot Stockholm efter turen runt i Skåne. "Bara" 571 km kvar... Det känns väldigt segt just nu, det är redan eftermiddag och jag vill bara vara hemma. I köttboden på torget sålde de också korv till hundar, Uwe köpte en bit och skickade med hem. Den var väldigt uppskattad!

8 April
Innan jag vaknade på morgonen drömde jag att min bil blev påkörd, den skuffade till en annan bil och båda rullade genom skyltfönstret in i en butik och försvann. När jag skulle fotografera vad som hänt hade kameran gått sönder och föraren av den andra bilen nekade till att han hade något med olyckan att göra. Man undrar ibland varifrån allt kommer när man drömmer, är det sånt man går och gruvar sig för, tro?

Gunhild och jag gick en promenad runt gården där pensionatet ligger, sen fick hon vänta i bilen medan jag nu äter frukost. Det är lite spännande, dels för att jag inte talar tyska och det är kul att komma in i en främmande miljö så här "på riktigt". Pensionatet är ett litet "bed and breakfast", jag tror att jag är enda gästen. Allt är fint, rent och gulligt ordnat - men det känns ändå väldigt hemmagjort. Lite som att familjen som bor här "leker hotell" jag ler medan jag skriver. Jag skulle absolut bo här igen, men samtidigt tänker jag på hur bra man kunde göra det med ganska små förändringar.

Utanför fönstret blommar en körsbärsträd i rosa och på stammen hänger en fågelholk i exakt rätt rosa färg - väldigt snyggt! En annan rolig detalj som jag sett i många trädgårdar är buskar prunkande av påskägg i olika färger, ungefär som vi har påskris med färgade fjädrar. Jag frågade, men de sa att de inte pyntar med fjädrar till påsk, det ska vara färgade ägg.

Trots att jag hade gott om tid att packa inför resan hade jag svårt att koncentrera mig, allt det viktiga fick jag med mig, som Gunhilds papper, kopior att lämna här, pass och vaccinationer kontrollerat och i ordning, jag hade pengar, adress vart jag skulle och allt sånt - men i morse när jag skulle duscha insåg jag att jag inte packat någon tvål - och ingen fanns på rummet. Däremot hittade jag en flaska diskmedel i lägenhetens pentry och det fick duga. Tensider som tensider, haha. Jag sitter med datorn på frukostbordet och skriver, eftersom jag är enda gästen känns det OK. Värdfamiljen sitter dessutom bakom en glasruta och äter frukost själva, inne i sitt privata vardagsrum. Jag behöver kaffe för att vakna, det är min motors startgas, mitt livseleksir. Nu har jag druckit hela kannan de har gjort åt mig, men kaffet är så svagt, så jag väntar ännu på vakenkicken som inte kommer. Jag än van vid att kaffe är svart, sen häller man i en skvätt mjölk och det blir mörkbrunt. Det här kaffet ser ut som te. Är det tysk variant tro?

Idag när hundarna träffades tog det bara någon minut innan de parade sig igen helt på egen hand. Väldigt skönt med så säkra och målmedvetna hundar! Efter fika tog vi en shoppingtur. Jag visades korvståndet som sålde riktig korv, sån korv som inte finns i Sverige. Det visste både Buddys husse och expediten i korvståndet. De pekade ut vad jag absolut måste köpa med mig hem av deras lokala specialitéer. Gunhild fick också smaka lite vilket hon uppskattade. Efteråt passerade vi en djuraffär som Gunhild gärna ville gå in i, så vi tog ett varv och köpte med lite godis till vovvarna som väntade hemma i Sverige. Sen åkte vi till en stor handelsträdgård "bara för att titta" som man brukar säga. Jag gillar ju sådana ställen, fastän Kai-Uwe föreslog att vi skulle åka till den gamla historiska staden Lübeck och titta. Vi gick gång upp och gång ner bland växterna, rätt som det var så bara stod hon där och jag förstod att det var henne jag letat efter: En milt rosablommande dvärgkörsbärsbuske! Ingen tvekan, busken skulle med hem! Det blir ett fint minne av den här resan och av Buddy och Gunhilds kommande valpar. Innan jag reste ned blev jag tillfrågad om vad jag ville göra under vistelsen här, det var då jag nämnde att jag gärna ville åka till en handelsträdgård för att titta efter en särskild buske jag ville ha men inte har sett säljas i Sverige. Det var en blomstervän på Facebook som hade den här busken, han bor i Frankrike och busken han hade som jag ville ha säljs sällan här - men kanske fanns den i Tyskland? Busken är en Cornus och den heter Venus. Såklart måste jag ha en sådan i min trädgård! Jag tänker att den ska växa där Venus blir begravd. På den här handelsträdgården kände de till busken, men den behövde beställas hem. Så när jag kom till Uwe och Ingrid hade de redan beställt och hämtat hem busken. När jag såg den blev jag både glad och rörd, och nu när jag tänker på mina nya vänner som ska flytta med hem känns det spännande och roligt. Man är nog lite knäpp ibland.

Jag passade på att tanka bilen vilket jag inte gjort sen vi lämnade Stockholm och när vi kom tillbaks blev det en långpromenad i omgivningen och förstås förbi stranden där vi stannade till och drack en svart öl. Just nu är jag tillbaks i lägenheten för att pusta ut, men ska åka tillbaks för middag.

Middagen bestod av fantastiskt välgrillade biffar och till det mycket prat förstås. Och så kom lite tårar över älskade hundar som vi inte längre har men ännu saknar, provsmakning av Ingrids hemgjorda likörer och delandet av recept. Mera prat och sen var det sent och väldigt mycket dags att åka till lägenheten och sova. Imorgon blir en lång dag - vi ska först tillbaks och träffa Buddy och sen blir det till att köra hela vägen hem till Stockholm igen.

Vi åker till torget och köper kött till middagen och jag får tips om vilka korvar jag måste köpa med mig hem till Sverige. Det blev en hel kasse!

Försäljaren berättade att deras specialitéer var vida kända. Och alla vet att det inte finns lika goda korvar någon annan stans, särskilt inte i Sverige.

Hav av blommor!

Den här busken måste ju bara följa med hem, vi band ihop grenarna och det gick fint att få in den i bilen.

Det är just efter påsk och dagen bjöd bjöd på värme och vackert väder. Vi sitter på strandpromenaden och dricker en Swarzbier.

Buddy och hans familj bor vid havet. Påskhelgen är över och det är vardag igen, men ändå redan många människor på stranden.

7 April
Is i magen och nerver av stål. Det är mitt mantra som hunduppfödare. Nu när jag skriver det här sitter Gunhild och jag på färjan från Helsingborg till Helsingör. Vi åkte tidigt från Stockholm i morse och har kört i ett streck. Ikväll kommer vi träffa Buddy och sen får jag se om min resa lönade sig eller om den var galen. Det känns ganska galet just nu, men den som inte vågar kan inte vinna. Jag har letat efter fina hanhundar i hela landet men hittar ingen som passar bättre än Buddy. Och nu råkade han bo i Tyskland. Jag vet inte säkert varför jag inte kan nöja mig med nån som finns närmare, men jag vill verkligen göra så bra valpar det går. Och ju mer man vet om hundarna och deras familjer, desto svårare blir det att välja. Jag vill förstås att hundarna ska se ut på ett visst sätt, ha en vacker färg och ha en bra blodsfamilj, men de måste också vara trevliga och friska. Det råder delade meningar bland hunduppfödare om hur mycket man ska undersöka och hur noga man ska vara, men jag tänker att jag vill veta. Jag vill undersöka så mycket jag kan för att sen försöka kombinera egenskaper, förtjänster och svagheter på bästa sätt. Såklart har jag velat avla med en nolltolerans - allt ska vara perfekt - men det blir svårt att hitta sådana hundar. Vissa säger att de inte ens existerar. Men jag känner att jag måste göra det bästa jag kan. Trots att jag gör det blir inte alla valpar perfekta. Det är jobbigt trots att jag vet helt säkert att jag inte kunnat förutse det. Men hur skulle det kännas om jag inte varit lika noga?

Nu har vi en paus i körningen igen - vi är på nästa färja. I Skåne regnade det och var mulet, precis som förra gången jag var här. Regnar det alltid i Skåne? I Danmark skiner i alla fall alltid solen, så även denna dag. Vi lämnade Stockholm 06:30 i morse, nu är klockan snart fyra på eftermiddagen så jag har kört i snart tio timmar. Det känns. För att hålla mig sysselsatt lyssnar jag på ljudböcker och för att slippa stanna längs vägen och äta knaprar jag på frukt, grönsaker och mackor jag haft med hemifrån. Det gäller att hålla blodsockret uppe har jag lärt mig. Resan med färjan från Danmark till Tyskland tar 45 minuter, jag tog med mig Gunhild upp i båten eftersom jag inte törs låsa bilen med henne i - då går larmet. Jag fick tack och lov låna min pappas nya Volvo, så det har varit bekvämt att köra. Min egen är ganska gammal och sliten, jag var faktiskt inte ens säker på att den skulle gå hela vägen till Tyskland och hem igen, så det känns tryggt med den nya bilen. Vi gick först ut på däck, men det blåste förfärligt så nu sitter vi i cafeterian istället. Alla som går förbi vrider på huvudet och tittar på Gunhild och ler. Såklart. Hon är en hund som väcker uppmärksamhet.

Nu ska vi snart köra av färjan och sen ta oss sista biten genom Tyskland till Buddy. Om några timmar har jag en aning om ifall resan var värd sitt pris eller inte. Vi ska stanna två nätter, om hundarna behöver det kan jag stanna längre. Om de ser ut att gilla varandra kommer jag sova gott inatt!

Så var det klart! Det tog tid att hitta fram, en trafikolycka på motorvägen gjorde att den stängdes av och all trafik leddes på annan väg. "Annan väg" betydde bara att all trafik leddes av motorvägen vid en avfart, inte den avfart jag skulle ta. Jag hade ingen aning om hur jag skulle hitta utan försökte följa efter en annan bil som var innan mig på motorvägen. Jag tänkte att den nog också skulle vidare mot Lübeck - men jag tappade bort den. Det blev ett irrande på småvägar och GPS-tanten borde byta jobb. Hennes hojtande om "säng vänster" och "sväng höger" hjälpte mig verkligen inte. Vi var inne bland bostadshus och körde, jag vet inte ens om det var bilväg där, men tanten i GPS-lådan lät säker på sin sak. All trafik från motorvägen svämmade in genom samhällena runt och det var helt igenkorkat - men vi kom så småningom igenom och ut på nästa avfart. När jag kom fram hade vi varit i bilen i mer än tolv timmar. Gunhild fick sträcka på benen på en liten promenad och fick chans att dricka lite vatten innan vi körde ända fram. Så kom vi äntligen fram - släppte in Gunhild i trädgården och hon fick syn på Buddy genom glasväggen till huset. Efter ett par minuter tillsammans på gräsmattan hade de parat sig. Åh, pust, nu kan jag verkligen slappna av!

Jag bjöds på middag och Gunhild fick lämna över sina bröllopsgåvor. Telefonen gick varm hemma hos Buddy, det var flera som visste att vi skulle komma och alla var nyfikna på hur det skulle gå. Skönt att kunna berätta att de redan var klara med sitt uppdrag. Nu när jag sitter med datorn i knät är jag så trött att ögonen nästan går i kors. Vi har fått en lägenhet att bo i, jag ska borsta tänder och snart somna sött! 

Gunhild har valt en present till Buddy, han får trösta sig med den efter att hon åkt, tänkte hon.

Ute på däck, vi lämnar Danmark och åker mot Tyskland. Gunhild lämnar sin egen Champagne till Buddys föräldrar, om det blir valpar får de öppna den! Det var inte bara Gunhild som lämnade presenter, titta vad hon fick av Buddys matte Ingrid! En kudde med hennes namn med ett hjärta gjort av Buddys päls! Till kudden hör också matchande leksaker. Ingrid och Gunhild

Gunhild kan verkligen koppla av. Här ligger hon på golvet i färjans cafeteria. Alla som passerar tittar på henne och ler, det kan man ju förså! Gunhilds bröllopsgåva, förlovningsringar, tröst när hon åkt och fest när valparna kommer. Förlovningsringar i form av hjärtan. Kai-Uwe står i köket och förbereder middag, Gunhild håller sällskap.

1 April Inför bröllopsresan måste man vara ren och fin, Gunhild får sig en omgång i badet.