Det är morgon och vi ska snart packa in oss i bilen för att åka till veterinären. Einar Runa Torfinn

Tidig morgon, alla är trötta. Yrsa

Busungen Yrsa klättrar på sin mamma.

Vera hittar en bra plats att vara ifred på, uppe på klinikens rehab-madrass.

Efter ett tag börjar det bli lugn och ro, till och med Majken blir trött och somnar. Skönt för oss vuxna.

Vimse

Lastade i bilen, dags att åka hem. Vera njuter av soffhäng. Jag låg med huvudet i Hans knä och såg på TV. Vera klättrade upp i soffan och la sig ovanpå mig, hon vill också ha gos.

Vera väger 1,5 kilo mer nu än innan hon parades i augusti, det känns skönt. Hon har ändå fött upp nio valpar!

Det är kväll, Vera är så trött efter dagens äventyr att hon knappt kan hålla ögonen öppna.

Att byta i toalådorna när valparna är inne är inte lätt. Att visa dem att det fanns spån under gräsplattorna var inte heller så smart, det var ju kul att riva i. Det närmar sig hemresa för Vera och därför dags att bli tvättad och fin. Vera verkar undra om det verkligen är nödvändigt. Efter tvätten fönades Vera med håra blåsen utomhus, men eftersom det är mulet och regn torkar hon inte ordentligt. Det blev eftertork med handfönen inomhus, men då var alla lösa hår bortblåsta redan.

Den tristare delen av att ha valpar, men väldigt viktig: Att hålla ordning på alla papper och kontrakt. När min dator dog och jag köpte en ny, visade det sig att skrivaren var för gammal. Så för att få ut alla papper som behövs åkte jag hem till mina föräldrar och lånade deras dator och skrivare. Mycket papper när man ska sälja en valp, här har stamtavlorna äntligen kommit från kennelklubben. -Äsch då, om det är så viktigt kan jag väl göra det. Efter tvätt och tork blir det vila på soffan.

Vi vaknar med kaffe i soffan, Vera ligger i famnen.

Den blicken, man smälter.

Vilken tråkig höst vi har, blött, mulet och regn.

Den taggiga hagtornen får sig en områng, Majken har visat Runa att man kan klättra högre upp. Vera bevakar sina små i bakgrunden.

Min mamma funderar på vilken valp de ska välja, kanske Runa?

Min pappa med Kolglöd och Runa, de vill ha en lugn valp, men inte lätt att välja när de är så små. Deras gamla Järnsaxa kikar fram i bakgrunden. Hon verkar tänka: Lägg tillbaks dem, kom så åker vi hem.

Vera kardas, på mammors vis tappas all ull efter valpningen. Hon kommer bli naken och se för eländig ut, men det hör till och är normalt. Den päls som sen kommer blir istället finare än någonsin.

Söta systrarna Thoka och Vera tigger lussebulle i TV-soffan och gör sina sötaste miner.

30 November
Idag fyller valparna sju veckor. Deras registrering är skickad till kennelklubben och jag hoppas hinna få deras stamtavlor om några dagar. Vi har fått tid för besiktning på fredag den 4:e december. Under veckan som gått har de kunnat vara ute mer, för vädret har varit aningens lite bättre. Deras toalådor funkar så bra att jag har köpt ännu fler. Nu har jag sex lådor, så jag kan ha dubbel uppsättning av allt. Då kan jag bära ut de smutsiga lådorna och ställa in rena lådor, redan förberedda. Det känns som en lättare hantering nu när jag fått rutin på det. Jag har också köpt fem säckar pellets, så nu kan de få kissa hur mycket de vill. Fler familjer har varit på besök och nu är valparna lite roligare att titta på, för de springer runt mer och busar mer. Dock är det så dåligt ljus ute att det knappt går att fota dem.

Brunnsfirman kom hit och tryckte brunnen, sen dess finns det faktiskt bättre med vatten vilken är en stor lättnad förstås. Kommunen har byggt om vägen här och förberett för att man ska ansluta sin fastighet till kommunalt vatten och avlopp. Jag är rädd att de sprängningar de gjort påverkat min brunn. Jag vill inte ansluta mig och hoppas klara mig utan ett tag till. Det ser ut som att brunnen behövde städas, nu får vi se hur länge det håller sig.

Jag sitter här framför datorn och har lagt in lite mat i ugnen, känner att det börjar lukta färdigt och går ut i köket. Det ser ut som det brukar när jag lagar mat samtidigt som jag sitter framför datorn. Det går inte att äta den här gången heller.

Torfinn Viljestark, hane som idag väger 3570 gram

Bruse Viljestark, hane som idag väger 4740 gram

Eldborg Viljestark, tik som idag väger 3560 gram

Runa Viljestark, tik som idag väger 3730 gram

Einar Viljestark, hane som idag väger 4080 gram

Kolglöd Viljestark, tik som idag väger 3520 gram

Yrsa Viljestark, tik som idag väger 3530 gram

Vimse Viljestark, hane som idag väger 4110 gram

Rubus Viljestark, hane som idag väger 4170 gram

Det är dåligt väder med svagt ljus, valparna får sitta på stolen ute på trappan för att fotas. De är inte vana vid det och känner sig obekväma, men Majken peppar dem.

Man sover godast i en bädd från Bia!

Det är kväll och TV:n står på, Majken sitter utanför småungarnas hage. De smågnabbas över kanten. Bus med stora valpen.

Småvalparna pockar på uppmärksamhet, de har lärt sig att Majken är ganska rolig. Majken hoppar in och alla vill busas! Jag står på en stege inne i växthuset, Vera undrar hur det går med bygget. Det går bra, vi är snart klara. Skönt med en större och varmare kompis. Strax fryser valparna och kurar ihop sig.

Mellanmål! Majken passar på att ta sig en slurk, för: Bjuder man måste man bjuda alla!

Brunnsmannen har kommit och kryper ned i hålet. Som att borra efter olja, haha. Äntligen finns det vatten igen och jag kan spola kissmattor, vilken lättnad! Det är kväll, jag har just kommit hem från jobbet, trött och hungrig. Skönt att sätta sig på golvet hos glada och vilda valpar. Bilden ska föreställa Majken i mitt knä med småungarna hägandes över kanten. November har verkligen bjudit på ett otroligt trist väder. Regnblött och lerigt, det här var min gräsmatta. Gott med mat när man kommer in blöt och jordig.

Pumpen och vattenledningen halas upp, brunnen är 60 meter, så det är en del att få upp. Brunnen sätts under tryck för att rensa i sprickor i berggrunden. De har tre fat med likadan mat på alla. Men sju valpar trängs vid ett fat. Majken passar på att smaka när småungarna får middag. Vad är det här? Jo, jag skulle göra något att äta i ugnen och sitter sen framför datorn och skriver det här. Det börjar dofta från köket och jag går dit. Ser ut som vanligt när jag lagar mat. Hagen städas medan valparna är ute. Valparna bärs in och det blir genast blött och smutsigt igen. Sover gott på nytvättade och torra leksaker.

Stackars liten baby, somnar i steget när han kommer in efter lek ute.

Vera har blivit som en i familjen, de är så söta ihop. Det tog ett tag att acceptera Majken, men det gick.

Efter en stunds lek kurar valparna ihop sig i duggregnet, det ser ut som att de är beströdda med glitter.

23 November
Hjälp, valparna är sex veckor, jag som just har skrivit att de är fem. Veckan som gått har varit mycket jobb i stan, borta från hemmet. Hans är valppappa och sköter dem när jag är borta. Det blir väldigt långa jobbardagar och det är mörkt, regnigt och trist. Det är svårt att fota när jag kommer hem på kvällen och det är dåligt ljus. När jag ska iväg på morgonen är det alltid bråttom, fast jag går upp mist två timmar innan jag ska åka. Matning och städning tar tid.

De har blivit så stora och rörliga på benen att de kunnat vara ute lite mer, deras väntande familjer börjar också komma på besök, men alla har inte varit här än. Det känns lite trist att det ska vara så svårt att ses, men nu när man på grund av Corona måste ses utomhus och årstiden bjuder på så få ljusa timmar är det svårt att få ihop det. Jag som jobbar i butik måste ibland också jobba på helgerna, vilket gör det ännu krångligare.

Valparnas nya kisslådor fungerar så bra att jag åkte hela vägen till Gustavsberg och köpte en låda till och flera förpackningar gräsplattor, så jag har dubbel uppsättning och kan byta lättare. Jag tyckte dock att det rann igenom lite dåligt, så jag köpte en lödkolv och gjorde fler hål i gräset och då fungerade det mycket bättre. Allt kiss rinner igenom bra och gräset håller sig torrt. Det enda jobbiga är att jag har fått dåligt med vatten i min brunn, så när jag ska spola rent mattorna tar vattnet slut. Jag har ringt en brunnsfirma och väntar på att de ska återkomma, hoppas de kan spola eller trycka brunnen så det blir bättre flöde.

I början på veckan som gått bestämde vi oss för att det var Majken som skulle stanna här och hennes syster Minna-Mi fick flytta till Karin och Robban. Det kändes som ett trist men nödvändigt beslut. Efter att Minna-Mi åkt blev det tomt förstås, men det blev istället lite mera tid över till småvalparna. Majken som blev ensam valp är nu väldigt nyfiken på småttingarna och hoppar ofta in till dem. I början var de lite läskiga, men nu tycker hon de är roliga att skoja med och deras mat är god att äta.

Valparna har fått sina namn och kullnamnet blev Viljestark. Det har att göra med mammans starka vilja om vilken pappa hon först inte ville ha, men istället den som bodde ett par timmars bilresa därifrån verkligen ville ha. Med tanke på rasen så passar också namnet Viljestark, tänkte jag.

Balder-Balder Torfinn Viljestark, valp 1 och väger idag 2820 gram.

Balder-Balder Bruse Viljestark, valp 2 och väger idag 4250 gram.

Balder-Balder Eldborg Viljestark, valp 3 och väger idag 3070 gram.

Balder-Balder Runa Viljestark, valp 4 och väger idag 3380 gram.

Balder-Balder Einar Viljestark, valp 5 och väger idag 3600 gram.

Balder-Balder Kolglöd Viljestark, valp 6 och väger idag 3160 gram.

Balder-Balder Yrsa Viljestark, valp 7 och väger idag 3200 gram.

Balder-Balder Vimse Viljestark, valp 8 och väger idag 3610 gram.

Balder-Balder Rubus Viljestark, valp 9 och väger idag 3900 gram.

Mörkt och dåligt väder, det finns inte tillräckligt ljus för att fota inomhus. Så här ser det ut "bakom kulisserna" när valparna fotograferas. De sitter i min soffa med en stark lampa precis intill.

Biabädden, skönaste sängen!

Vädret är trist, så valparna kan bara vara ute kortare stunder. Ganska fort kurar de ihop sig för att sova.

Det börjar bli trångt vid matningen.

Majken gillar småvalparna och de börjar tycka att hon är spännande.

Plötsligt ser Majken så stor ut! Efter utestund sover alla sött. En ihålig trädstam måste undersökas. För säkerhets skull pluggade jag hålet med vedträn, vill inte att någon ska fastna där inne. Konstgräset skulle vara självdränerande, men det var inte så många hål i väven. Gräset blev blött och det dröp kiss när jag bytte plattor på morgonen. Det tog sin tid, men det blev bra. Jag smälter hål med lödkolv i väven, mellan raderna med grässtrån. Äntligen mer lättstädat och praktiskt.

Vera håller koll och är nära valparna hela tiden. Med lödkolv smälte jag hål från undersidan, så att det skulle rinna igenom bättre. Jag använder eldningspellets under plattorna med gräs. När valparna kissar rinner det igenom och pelletsen blir till sågspån.

16 November
Så har valparna redan blivit fem veckor! Tiden går fort, valparna utvecklas mycket nu och jag har tyvärr behövt jobba mer än först planerat. Hans som jobbar framför datorn är hemma med valparna, så det går ingen nöd på hundarna, det är nog mest jag som tycker det är jobbigt att vara hemifrån. Det blir ju också dåligt med tid att svara på mail och att hinna uppdatera här.

Det går framåt med matskicket, vilket känns väldigt skönt. Jag gillar inte kladd och vill ha det rent och i ordning hos valparna. En valp var så kladdig att jag behövde tvätta henne, vilket förstås inte var så uppskattat. När jag satt med henne i famnen för att torka henne efteråt var Majken väldigt nyfiken på lilla valpen.

Valparna kan inte vara ute så mycket som om de hade varit födda på sommaren, utan har bara fått gå ut en kort stund innan de blir frusna och blöta. Vädret har varit trist med regn och blåst, dock inte så kallt som det hade kunnat vara i november. Efterom de är nio stycken och inne nästan dygnet runt blev det svårare och svårare att hålla rent i valphagen. Jag använde kissmattor som suger upp bra. De stora som man använder som sängskydd inom ex vården är effektivast, men också dyrast. Jag behövde byta dem var annan timme eller så, för att hålla torrt. Jag fick tips av andra uppfödare att använda konstgräs i en plastlåda med pellets. Valparna kissar i på gräset som släpper igenom vätskan till pelletsen under, den blir till blött sågspån som man skopar ut. Bajset får man förstås plocka bort. Jag hoppas det blir bättre miljö i valphagen, för som det är nu är det inget annat än städning, moppning och byte av kissmatta som gäller. Från morgon till kväll. Sånt konstgräs på platstrall säljs vanligtvis i varenda varuhus, men den här årstiden fanns de ingenstans. Jag hittade dem på Biltema i Gustavsberg, en aningens för lång väg härifrån för att kännas lagom långt, men det fick bli en utflykt. Majken, Minna-Mi och Thoka fick följa med i bilen, Vera var hemma med småttingarna. Vi hämtade också lådan med valppaket jag beställt från Core, som valparna ska få med sig när de flyttar. Det blev så stressigt med allt sånt till förra kullen, den här gången måste jag vara bättre förberedd.

Valp 1, hane

Valp 2, hane

Valp 3, tik

Valp 4, tik

Valp 5, hane

Valp 6, tik

Valp 7, tik

Valp 8, hane

Valp 9, hane

Jag sitter framför datorn och skriver i Veras dagbok. Hon sitter på pallen och tittar på mig. Ja, man får sova som man vill...

-Hallå, skriv inte bara hela tiden, klappa på mig också, säger Vera. Lillans sovstil påminner om mamma Veras, tror jag. Balansplattan har blivit en sovplats. Valparna är ute för första gången. Det är rått och kallt, men man kan ju bara ses utomhus i dessa dagar.

Kallt och blött utomhus, efter en stund blir valparna kalla och måste gå in.

Balansplattan har blivit valparnas sovplats.

Dags att hämta valparnas matpaket som vi får från Core hundmat. Jag köper flera såna här paket med gräsklädda plattor, de ska läggas i en plastback med pellts under. Medan jag fortfarande håller på och mörblerar i valphagen komer valparna och inviger lådan. Jag lyfter på plattorna och skopar ut det kissiga, pelletsen som blivit blöt har lösts upp till sågspån. Gräset tas ut och spolas rent med slangen. Morgonrutin som börjar med städning av valphagen efter natten. Det blir matning och byte av vatten, sen vägning av valpar och inskrivning i protokollen. Majken och Minna-Mi är nyfikna på småvalparna och hoppar då och då in i deras hage.

Valphagen känns som en enda stor kisspöl, jag måste lösa det på bättre sätt än med sängskydd, som jag haft tills nu. Jag får tips om att använda konstgräs. Såna gräsklädda plattor som säljs överallt. Men den här årstiden hittar jag dem bara på ett enda ställe, Biltema i Gustavsberg. Vi får ta oss en utflykt och åka dit. Vi kör in på Bauhaus när vi ndå är ute och åker, köper ett par säckar med eldningspellets. Det ska ligga under gräset i plastbacken. Såhär blev toalådorna. Färdiga att använda. En av valparna var så kladdig av mat att den behövde tvättas och därefter torkas. Majken är nyfiken på lillan. Dags för avmaskning igen! Nu har dock småvalparna börjat bli lite större och lite rörligare - då blev de läskiga! Fort, ut!

Jag sitter framför datorn och skriver på hemsidan, systrarna Thoka och Vera ligger nedanför min stol. Systrarna Majken och Minnna-Mi ligger sött på öppna spisens häll.

9 November
Fyra veckor gamla! Efter att Heklas valpar åkt till sina nya familjer och hon själv flyttat hem till sin vanliga familj igen så fick Vera och hennes småttingar flytta in i vardagsrummet. Det blev lite, men inte mycket lugnare efter det, för två av hennes valpar stannar kvar här så länge. De två har istället fått bli lösa i huset, nu när valphagen har blivit småbarnshage igen. Valparna blir duktigare och duktigare på att äta på egen hand, men det är fortfarande väldigt kladdigt. Hans fick åka iväg och köpa en hel bal hushållspapper. När jag skulle ta veckans bilder på dem var de så kladdiga av mat att jag inte trodde det skulle bli nåt av bilderna, men det syns inte hur de känns i pälsen. Första tiden matar jag dem med babymousse på burk blandat med modersmjölkersättning, så småningom blandar jag i uppblött torrfoder för småvalpar och minskar efter hand på moussen och ökar på delen uppblött torrfoder. Mjölkersättningen brukar de få på det blöta torrfodert ganska länge, för de gillar den, men de här valparna kravlar i maten och blir så otrolig kladdiga av mjölken. Den fasas ut från nu.

Valp 1, hane

Valp 2, hane

Valp 3, tik

Valp 4, tik

Valp 5, hane

Valp 6, tik

Valp 7, tik

Valp 8, hane

Valp 9, hane

Moster Thoka är så försiktig med valparna, vill gärna vara med dem.

Här har Vera suttit. Hon har verkligen mjölk för nio!

 

Bordsskicket har jag pratat om, det blir inte direkt bättre. Valparna blir så kladdiga av maten att jag måste sluta ge dem av modersmjölkersättningen, de dyker ned i skålarna och sen blir de aldeles klistriga av mjölken i pälsen. Majken och Minna-Mi är lite modigare och törs gå in till valparna nu. Majken och Minna-Mi har fått syn på småvalparna, åh, vad de är nyfikna! De bodde ju själva här tills deras bröder flyttade till nya familjer, men nu när det bara är de två kvar är de lösa i huset. Majken är blå för att TV:n är på, hon är nyfiken på småttingarna. Sådärja, då blev det inflytt i nya valphagen. Skönt med bättre plats att röa sig på.

Moster Thoka vill också vara med småttingarna. Jag använder presenning för att skydda golvet, men den håller inget vidare och måste bytas mellan varje valpkull.

Matskicket är sådär. Jag är storkonsument av hushållspapper.

Valparna vägs varje dag, jag gillar tabeller på papper och skriver med penna. När man har en dataprogramerare som pojkvän blir det förstås också program med tabeller och diagram...

Thoka och jag hänger över kanten till redet för att se när valparna äter. Thoka vill hjälpa till. Minst två burkar per måltid, det blir en del... Alla skulle behöva få ett bad efter maten.

Efter maten måste varje valp tvättas, det vill Thoka göra! Vera gör det också, men Thoka menar att hon som redan haft en kull valpar vet bättre hur det ska göras. Det är inte så lätt att äta på egen hand. Egentligen föredrar jag inte Royal Canins foder, förutom just modersmjölken och starter moussen, som inte finns motsvarande hos andra märken.

Vera ligger i min famn i soffan och ville ta en selfie.

2 November
Valparna är tre veckor! Vi börjar dagen med vägning, fotografering och matning. Sen bär det av till sjukhuset med Heklas valpkull som fyller åtta veckor imorgon och då ska levereras. Lite körigt nu, men allt har gått över förväntan med alla valpar och båda mammorna. Jag har slutat att måla dem med tipex och istället satt på halsband i olika färger, för att lättare skilja dem åt. Jag väger dem varje morgon för att se att alla växer som de ska och att ingen börjar slänta efter, men det går bra, de är ganska lika i vikt nu, även om ett par förstås blivit lite större än de minsta tre. De får börja äta mer och mer, men det är en kladdig historia.

Valp 1, hane

Valp 2, hane

Valp 3, tik

Valp 4, tik

Valp 5, hane

Valp 6, tik

Valp 7, tik

Valp 8, hane

Valp 9, hane

Systrarna håller ihop, det är så roligt att se dem. Beppes gonattstund

Det här med att äta på egen hand, det är en kladdig historia.

Det är morgon och Vera sitter bredvid mig i soffan, hon vill smaka av mitt morgonkaffe. Ommöblering pågår! Gamla redet börjar bli för trångt, men Heklas valpar bor ännu i vardagsrummet. Det får bli en tillfällig lösning.

Så här få det bli tills Heklas valpar flyttat ut.

Smågrisarna. Dags att ge dem bättre plats nu, för de har öppnat ögonen och börjar röra sig runt.

Osten tas ur kylen, när jag vänder mig om står de där och hoppas! Ragnar vill också vara med på dörrmattan och tugga kvällspinnen.

Det här med att äta, det är faktiskt inte så lätt. Thoka vill hjälpa till med valpbestyren. Valparna matas en och en tills de lärt sig äta lite duktigare, de blir väldigt kladdiga och Thoka tvättar dem.

Systrarna är så söta ihop, att tugga ben tillsammans på dörrmattan hör till nya rutinen.

26 Oktober
Idag fyller valparna redan två veckor! De har öppnat ögonen och börjat röra sig lite runt i sitt rede. De har fått första omgången avmaskningsmedel och klorna klippta. De är ganska många och har lika färg, så jag har faktiskt lite svårt att skilja dem åt. Varje dag när jag väger dem måste jag titta efter deras tippex-markeringar för att veta vem som är vem. Deras rede är just precis nedanför huvudänden på min säng, i början vaknade jag flera gånger varje natt och tittade på dem, efter att ha hört dem låta. Nu vaknar jag inte lika ofta, och om jag gör det är jag inte orolig att något är fel, jag förstår att de kanske kommit på fel sida av Vera och därför inte når tutten, eller så slickar hon på dem för att de ska bajsa, vilket de inte verkar gilla. Veckans bilder blir mest sovbilder, för det är vad de gör. Men de är hemskt söta när de sover! Det är redan dags att börja fundera på namn till dem, så det inte blir samma panik som det råkade bli med Heklas valpkull. Problemet är att jag vill ha namn som passar varje individ, och det är ju svårt när de är så små.

Valp 1, hane

Valp 2, hane

Valp 3, tik

Valp 4, tik

Valp 5, hane

Valp 6, tik

Valp 7, tik

Valp 8, hane

Valp 9, hane

Efter middagen får man tuggpinne!

Vera och Thoka trivs ihop, fastän de vanligtvis inte bor ihop. Efter maten ska man tugga oxhudsben, det gör de gärna tillsammans på dörrmattan. Ögon, vi ser ögon! Vera njuter av lite egentid och tuggar tuggis.

Systrarna, jag sitter framför datorn, båda ligger tillsammans nedanför min stol. Det blir ju en hel del tid framför datorn, vilket inte är den roligaste biten som hunduppfödare, när man har huset fullt av valpar.

Thoka är delaktig i allt som händer. Äter och sover, som vanliga små barn.

19 Oktober
Valparna har blivit en vecka gamla och alla mår bra. Veterinären förvarnade att kullen var stor och att jag skulle vara noga så alla fick mat, men det går fint. Den lille valpen har fått några extra mål mat då och då, för att inte komma efter. Han dricker själv ur flaska och det är ju skönt. Det har blvit lite olika storlek på valparna, men alla växer. Valpen som är näst minst vägrar dricka ur flaska, jag provar när jag matar hans bror, men han ökar i vikt och får alltså tillräckligt av att dia på Vera. Det är svårt att fota valparna, de bor i mitt sovrum och det är inte så bra ljus, men man ser i alla fall hur söta de är.

Valp 1, hane

Valp 2, hane

Valp 3, tik

Valp 4, tik

Valp 5, hane

Valp 6, tik

Valp 7, tik

Valp 8, hane

Valp 9, hane

Han är så liten, men äter bra både ur flaska och på Vera. Passar man inte på de små, kan det fort bli en ond cirkel. De större valparna puttar bort de mindre, som då kommer ännu mer efter. Är det en liten rottweiler, tro?

Lillvalpen matas ett par gånger om dagen, ibland vill han ha, ibland inte. Viktigast är att han inte kommer efter för mycket i storlek. Thoka har koll på allt som sker. Här har det varit matning av lillvalp.

13 Oktober
Vera och Björne har blivit föräldrar till nio valpar, fem hanar och fyra tikar.

12 Oktober
Lite tidigare än beräknat föder plötsligt Vera sin första valp. Det är måndag morgon och klockan är 05:30. Jag var beredd, eftersom jag tagit progesteronprov och visste när hon hade ägglossning. Egentligen var födseln beräknad till tisdagen, på dag 63. Nu har det gått 62 dagar sen ägglossning men bara 59 dagar sen parning. Allt var förberett, så det gick ingen nöd på någon av oss.

Valp två kom en knapp timme senare, sen föddes valp efter valp med lagom intervall. Då och då får Vera lite smakligt att äta, för att hålla orken uppe. Men när det tagit två timmar efter valp sex utan att jag sett tecken på att nästa valp var på väg kontaktade jag veterinären på sjukhuset. Vi bestämde att jag skulle åka in, men just när jag klätt på mig och packat ned valparna för att gå så föder hon valp sju och åtta. Vi får order att hålla oss hemma ett tag till. Men när jag efter en timme inte sett några värkar så åker jag i alla fall in. När vi kommer fram till Bagarmossens sjukhus är ett rum iordningställt åt oss. Vera undersöks, blodprov och röntgenbild tas och det bestäms att vi ska försöka med värkstimulerande dropp istället för kejsarsnitt. Allt det här tar lite tid, men när hon väl får droppet inkopplat föds valp nio ganska snart, en rätt så stor hanvalp på 376 gram. En halvtimme senare föds valp tio, en hane på 330 gram som tyvärr är död. Han får intensvvård, men det går inte att få liv i honom. Klockan är nu 14:40 och det har helt enkelt tagit för lång tid. Det känns sorgligt, men en kull på tio valpar är nästan dubblet så stor som genomsnittet för rasen. Inte så konstigt att det tog tid för Vera att föda dem. En av valparna väger bara 225 gram, han verkar lite trött och orkar inte suga på Veras spene. Han får några droppar druvsocker, men verkar ändå trött. På sjukhuset får jag hjälp att ge honom ett mål mat modersmjölkersättning med sond. Eftersom han är nyfödd får han specialmjölk med antikroppar i, av mamman får de ju under det första dygnet först råmjölk som är viktig för dem. När han fått äta piggar han på sig och diar sen själv på Vera. Alla verkar må bra, även den nyblivna mamman, så vi får åka hem.

När vi är hemma känns det bättre, sorgligt att vi mist en valp, men nio fina döttrar och söner till Vera och Björne ligger vid mammans sida.

Vi kan räkna till sex födda. Eftersom jag röntgat Vera vet jag att det finns fler valpar kvar. Vera kämpar på och börjar bli lite trött. Åtta valpar föds, men sen ser jag inte tecken på fler värkar och bestämmer att åka till sjukhuset.

Valparna målas med tipex för att hålla ordning på vem som är vem. Thoka är nära, hjälper mig hålla koll.

Systrarna håller ihop, Thoka följer varje valps födsel.

Så slutade det på sjukhuset ändå. Valparna är nedbäddade i lådan med värmedyna, de senaste två valparna tog tid på sig och jag blev orolig för de två sista.

Värkstimulerande dropp är kopplat. Idag är det nio nya Balder-Balder-hundars födelsedag!

Droppet har effekt, snart föds valp nio och tio. Den lilla valpen på bara 225 gram diar på egen hand efter att han fått ett mål modersmjölkersättning på sjukhuset.

Det är eftermiddag och vi är hemma med den stora familjen.

10 Oktober
Lördag och ledig dag. Vi är ute i trädgården och gräver, jag har köpt ett växthus och vi behöver göra en grund och bygga ett trädäck som växthuset ska stå på. På eurasiers vis håller de oss sällskap hela dagen. När det börjar regna flyttar de dock upp på trappan där det finns tak.

Vera som är högdräktig vill också gräva, vilket syns på hennes klor och trampdynor. Hon kommer dock inte få föda sina valpar i den grop hon tänkt sig.

Vi gräver i trädgården för att bygga ett trädäck. Hundarna håller oss sällskap. Vera är så stooor! Kväll och mys i soffan. Vera vill ligga i vår famn när vi ser på TV, efter middag är det också tuggbenstugg i knäet.

När det börjar regna är det inte alls kul att hålla oss sällskap längre.

9 Oktober

Bullarna gräddas!

9 Oktober Veras försäkringsbrev ligger äntligen i brevlådan. Hon är förstås försäkrad redan, men jag vill ha en egen separat försäkring om det händer något med henne under tiden här hos mig. Det säkra före det osäkra, det är min melodi. Man vet ju inte innan vad som händer sen. En valpning som går snett kan fort dra iväg i stora kostnader, men det kan ju också handla om att en olycka inträffar, som ett ormbett. Jag vill inte ha en oförsäkrad hund hos mig

6 Oktober
Sista dagen på jobbet, nu ska vi bara vänta på att bullarna gräddas i ugnen.

Systrarna Thoka och Vera, om en vecka är vi beredda, då är det 63 dagar från ägglossning men bara 60 dagar från parning. Veterinären förvarnade att de kan komma så tidigt.

5 Oktober
Det är måndag morgon och vi har tid hos veterinären på sjukhuset. Idag ska vi röntga Veras mage! Det är få övriga patienter just nu och jag får följa med in på röngen, det känns bra. Vera är duktig när bilderna ska tas men när vi ska titta på bilderna inne på ett rum bråkar datorn om lösenordet och släpper inte in sköterskan. Hon säger att hon såg många valpar och går iväg för att fråga efter datorns nya lösenord. Efter en stund kommer hon och veterinären tillbaks, datorn går att öppna och jag tittar på bilden utan att egentligen förstå vad jag ser. Det är ett enda huller om buller av skelettdelar, man ser benknotor, ryggrader och runda skallar. Veterinären säger att det nog är tio stycken! Det är lite svårt att ta in hennes ord. Tio alltså. Jag har aldrig haft en kull med så många valpar, men när Vera föddes var de nio i kullen. Det gick ju bra, så tio ska vi väl klara av. Men det är ändå skönt att jag har bra kontakt med veterinären och nära till sjukhuset. Jag kommer vara på min vakt, drar det ut det minsta på tiden så kommer jag åka in, för vi ska inte riskera att det händer något.

Nu åker vi till jobbet, vi hinner tvätta Vera innan jag börjar jobba. Det är över en vecka kvar innan valparna ska komma, men jag vill passa på att få henne ordentligt tvättad och urkammad innan valpning. Jag klipper lite under magen och bak i byxorna också, så det blir lätt att hålla rent. Det är en härlig höstdag, det blir flera bilder från promenaden i parken.

På sjukhuset för röntgen och vaccination.

Vera väger nästan 30 kilo!

Vi tittar och tittar på röntgenbilden, men det är bara ett enda huller om buller av ryggrader, benknotor och skallar. Veterinären pekar på den ena efter den andra och räknar högt till tio valpar!

En härlig promenad i höstsolen innan vi ska gå till jobbet.

Tvätt inför valpningen, vi blir av med en massa lös päls och det blir lättare att hålla Vera ren och fräsch.

Sådärja, nytvättad, kammad och klippt. Ännu lite fuktig efter badet tar vi en sväng i solen.

4 Oktober
Vi gör oss hemmastadda med varann och låter tiden gå. Vera är tjock om magen och jag undrar hur många valpar det kan vara där inne. Hennes aptit är av förklarliga skäl inte så stor, så hon erbjuds både det ena och det andra, så får hon äta det hon gillar.

Familjen tuggar tuggben tillsammans, Hekla ligger på trappan och tittar på, hon tycker tuggen är för stora och jobbiga. Hon vill ha mindre tugg som passar i mungipan.

Vera är stor och tung, ligger helst bara på altanen och vilar.

Vera ligger ned och äter lunch. Jag erbjuder lite olika foder så får hon äta vad hon tycker bäst om. Hon är så bred, hur många valpar finns där inne egentligen?

Vera har just fått syn på Heklas valpar genom gallergrinden, hon blir överraskad, spetsar öronen och börjar vifta på svansen. -Åhh, hundvalpar! Snart har hon ju egna valpar. Systrarna, så rara ihop.

3 Oktober
Nu har Vera flyttat hit och det börjar kännas på riktigt att hon ska bo här ett tag framöver. Magen är tjock och humöret fint, det är så skönt att hundarna samsas så bra. Eftersom Hekla bor här och har valpar är vi försiktiga med att släppa ihop dem, Vera och Hekla känner inte varann sen tidigare. Kanske är jag överdrivet försiktig, eller så är de bara väldigt vänliga. Vi ser i alla fall inte skymten av att det skulle bli något gruff. Jag tar i alla fall det säkra före det osäkra och sätter upp grinden till vardagsrummet där Heklas valpar bor. Det kan bli trångt inomhus och tikar som en gång rykt ihop kan vara omöjliga att få sams igen.

Systrarna Vera och Thoka, så fina ihop.

Hans, Ragnar och Vera.

En härlig höstdag vid forsen.

14 September
Äntligen dags för den spännande dagen: Ultraljudsundersökning! Jag fattar inte hur jag har klarat mig utan den här undersökningen tidigare. Det är ju såå spännande och skönt att få veta säkert om tiken är dräktig eller inte och ungerfär hur många valpar som finns där. Nu kan jag inte tänka mig att låta bli, det är helt klart värt både pengarna och den lilla stressen som tiken ändå utsätts för.

För bara lite sen var jag ju med Hekla på först ultraljud som bara visade på två eller kanske tre valpar, sen röntgen strax innan förlossning som visade på sju. Nu när jag kom med Vera visste veterinären att det var viktigt att titta noga. Både hon och sköterskan undersökte Veras mage - och där fanns det gott om sprattel! Fantastiskt och helt underbara nyheter! Tänkt om min otur vänt nu, efter så många tidigare planerade kullar som inte blivit av, nu känns det som att jag äntligen får något roligt att se fram emot. Det är så mycket förhoppningar som ligger bakom de här kullarna.

Jag har med mig en säck valpfoder i bilen. Om det visar sig att Vera är dräktig ska hon få med sig den hem. Vera ligger på rygg på bristen, skärmen syns i bakgrunden men foderblåsorna syns inte på bilden. Det är flera blåsor!

Vi väntar spänt inne på rummet innan veterinären kommer. Snart får vi veta om det finns några valpar i magen på Vera. Otroligt spännande!

Bilden är inte så bra, men i verkligheten såg vi flera fosterblåsor, så många att veterinären blev alldeles uppspelt, hon vet ju hur mycket jag har kämpat för att få valpar. Det blir olidligt spännande att vänta på vad som sen ska födas.

Matte Agneta och husse Stefan kom med Vera till sjukhuset. De fick med sig säcken med valpfoder hem. Nu kan vi bara vänta på att tiden ska gå och valparna växa i hennes mage.

Söta Balder-Balder Vera Kämpeglöd, fina tjejen som ska bli mamma.

20 Augusti
Vi åker till veterinären för herpesvirus-vaccination. Vera är hemma hos sig, så jag åker och lånar henne för besöket hos veterinären. Nu kan vi bara vänta några veckor för att det ska bli dags att göra ultraljud som bekräftar om hon är dräktig eller inte.

14 Augusti
Väckarklockans alarm ringer klockan sex, jag går upp och sätter på kaffe, en knapp timme senare är jag och Vera i bilen och ytterligare en timme senare är vi hos Björne i Mariefred. Jag har tittat på temperaturen hela vägen dit, den har stigit från 16 grader till 19, det kommer bli en varm dag. Jag går med Vera till platsen där vi kan släppa dem för parning, Björne kommer springandes efter oss och kastar sig över Vera. Den här gången är de lite mer sansade, det är ännu svalt i luften och de båda har fått sova på saken. Björne koncentrerar sig och snart är parningen fullbordad. Vilken lycka och vilken lättnad!

Det här senaste dygnet har varit en prövning för mig och mina nerver. Jag har alltid sagt att hunduppfödare behöver ha nerver av stål. Den insikten är i allra högsta grad fortfarande aktuell. När vi sätter oss i bilen och åker hemåt en stund senare är klockan inte ens nio, men temperaturen har redan stigit till 22 grader. Det var tur att vi kom så tidigt, idag kommer bli en varm dag, det har lovats temperaturer på upp till 28 grader. Jag är så lättad när jag kör hemåt, känner mig uppspelt och så glad att jag måste gråta några glädjetårar. Om man läser i dagböckerna när de här hundarna blev till och när deras föräldrar blev till så kan man kanske ana hur mycket jag kämpat för att få dem. Ingen annan än jag vet hur mycket jag engagerat mig och hur mycket jag hoppats och längtat, men bakom varje hund ligger så enormt mycket arbete och förhoppningar. Jag har aldrig valt den enkla vägen, för jag har aldrig varit intresserad av att bara få valpar att sälja. För mig är det här min familj och jag känner hundarna personligen och vill verkligen ha vissa egenskaper och blodslinjer bevarade. Att vänta på en valpkull efter Ystras barn, wow, det är verkligen en dröm. Och att  kombinera det med Turis barn, så spännande det ska bli. Så otroligt mycket arbete och förhoppningar ligger bakom! Ingen enda kan förstå, det är inte ens lönt att försöka förklara. Den som läser behöver bara veta att det inte ligger något lättvindigt bakom och jag glädjer mig något enormt.

Det är sent i löpet nu, men enligt veterinären, som är specialintresserad av fertilitet, så är även idag en lämplig dag för parning, så nu får vi bara hålla tummarna. Nästa väntan har inletts. Jag kan nog inte hålla mig, så det blir mest troligt ultraljud om en månad.

Ja, en något oanständig bild kanske, men ni fattar inte vilken lättnad att se dem ihop!

Björne är nöjd - men varm och andfådd i högsommarvärmen. Vi är alla ganska nöjda nu faktiskt!

Klockan är halv nio på morgonen, men det är redan varmt. Björne är andfådd efter sitt väl utförda arbete och någon bättre arrangerad bild än så här blev det inte. Man ser ändå att de är fina ihop!

Vi firar Vera och Björne med bubbel hemma i trädgården. Vad är väl en semester i en stuga vid havet när man ändå helst av allt ändå bara vill ha en egen valp?

13 Augusti
Torsdag morgon och dags att resa! Igår kväll fick jag klart besked att jag kunde vara ledig idag, det underlättade en hel massa för oss. Jag hade redan förberett och packat kläder, lakan, hundmat och godis, ja, allt man kan behöva för att vara borta tre dagar och två nätter. Stugan vid havet var bokad, vi hade fått tips om bra restauranger i närheten och allt kändes jättespännande! Thoka och Ragnar får vara hos mina föräldrar under tiden vi är borta.

Vi kör 20 mil norrut, kommer fram till lunch och spänt släpper vi ihop hundarna. Det här är planerat sen länge, hanhunden är noga utvald förstås och förhoppningarna stora. Men de nosas bara kort och genast ser jag att något inte stämmer. Vera visar tänderna åt hanen och vill inte låta honom komma nära. Familjen hade förberett lunch så vi låter hundarna vara lösa i trädgården under tiden vi äter. Vera tränger in sig på altanen med oss, hanen får se hennes vita tänder och rynkade överläpp. Han blir nog lika ställd som vi. Vad nu? Vad är fel? Ganska fort förstår jag att hon inte kommer låta honom para henne, men jag förstår inte varför. Eftersom jag tagit blodprov så vet jag säkert att hon visst är i höglöp, men det kom förstås lite tidigare än jag förväntat mig, kan provet visa fel? Det finns ett sjukhus i närheten som kan ta nytt blodprov nu om en liten stund och få svaret strax efter, vi åker dit för säkerhets skull. Efter besöket där åker vi tillbaks till hanen, men ingen skillnad. Han får inte komma nära. De ringer från sjukhuset och säger att värdet nu är uppe på 63 och om vi vill para så måste det ske nu. Jag bestämmer mig för att kontakta familjen som har en annan tilltänkt hane för att berätta om vår situation och höra hur de ställer sig till en parning med kort varsel. Till min lycka får vi klartecken, det är bara att åka. Vi tar ett snopet och hastigt farväl och packar in oss i bilen igen. Det här var inte vad vi hade tänkt oss. Det är dryga 20 mil till den andra hanen. Vi ringer till campingen där vi skulle ha checkat in vid det här laget och förklarar situationen, vi får avboka och behöver inte ens betala något för det.

Klockan är över sex när vi kommer fram till vår nya kandidat. Hans går iväg lite med Vera medan jag går och säger till familjen att vi är framme. De tar med sig honom ut och så fort Vera får se en skymt av Björne, fortfarande på långt håll, så spänner hon upp sig och tittar storögt på honom. Hon stretar med Hans efter sig i kopplet för att komma fram till Björne och de blir på sekunden helt tills sig över varandra. Jag tror inte mina ögon när jag ser henne så! Det här var kärlek vid första ögonkastet! Jag hade ju hoppats på den här reaktionen, men inte förväntat mig den. Vi hade fullt sjå att få dem dit där det fanns en lämpig plats att släppa ihop dem och de for runt som tokar, så glada över att träffas. De uppvaktade varandra som riktiga snuskhumrar, de var så ivriga att Björne snart var helt utpumpad i värmen och vi bestämde att bryta leken. Han behövde få svalna och lugna ner sig, så vi passade på att åka in till Mariefreds centrum och äta. Efter en timme var vi tillbaks, temperaturen hade sjunkit lite vilket passade oss bra. Uppvaktandet fortsatte i samma tempo, Björne gjorde verkligen sitt bästa, det var så himla nära ett par gånger, men det blev ingen lyckad parning. När det började bli mörkt gav vi oss för dagen. Alla behövde återhämta sig. Vi bestämde att ses tidigt imorgon istället. Morgondagen var lovad att bli en av sommarens varmaste, så vi kom överens att ses tidigt och körde hemåt. Vi kom hem sent i mörkret. Då hade vi kört 50 mil och av vår semester blev det inget. Vi fick bära in all packning från bilen, sängkläder, kylväska och allt annat. Det kändes faktiskt sådär.

Vi hittar ett sjukhus i närheten där vi kan få ett nytt blodprov taget omgående, svaret kommer efter en stund bara.

Vera är lika glad som innan blodprovet - så länge hanen håller sig på lagom avstånd från henne. Jag förstår att vi måste erbjuda henne en annan hanhund. Vad det är vet jag inte, men att det är något kan vi alla tydligt se. Hanen verkar också fatta att det inte är lönt, han är i vanliga fall väldigt ivrig på löptikar men nu ligger han ganska lågt.

På motorvägen igen. Vi hinner se 50 mil väg innan vi är hemma igen samma kväll. Vi som skulle ha semester i en stuga vid havet!

Vi får se Mariefred igen, en trevlig liten stad.

Det här är den enda anständiga bilden jag fick på de två ihop. Jag vågade knappt andas när jag såg dem ihop, jag hoppades så på att de skulle para sig. De höll på så mycket att det inte gick att ta några bilder på dem som man vill visa så här, för varje gång jag skulle fota var han ovanpå henne, eller hon på honom...

Björne får en paus och vi får mat i magen, blev en pizza på en uteservering. Vera var sugen hon med.

11 Augusti
Det är tisdag och vi är på sjukhuset och tar ett nytt blodprov, det borde kanske kunna börja bli dags  för hormonet att stiga nu. Jag räknar dagar och hoppas att det räcker att vi åker på fredag, för jag har jobbardag på onsdag och torsdag. Nu i corona-tider är vi få på jobbet och det är svårt att ta ledigt.

På eftermiddagen ringer veterinären och berättar att progesteronvärdet fort har stigit till 17 och Vera har ägglossning nu. Bästa parningsdag är på torsdag och fredag. Lite panik bryter ut, det kom tidigare än väntat. Jag bokar en stuga på campingplatsen vi redan sett ut och varit i kontakt med, jag planerar för hur vi ska göra om jag inte får ledigt utan måste jobba på torsdagen, för det är 20 mil att köra till hanen. I värsta fall får vi åka på kvällen efter jobbet och komma fram sent.

10 Augusti Jag hämtar Vera hos hennes familj Agneta och Stefan som bor i grannkommunen. Imorgon ska vi ta blodprov så det var lika bra att hämta henne i god tid. Hon och Ragnar uppvaktar varandra på lekfullt sätt, man ser tydligt att de flörtar men att det ännu är tidigt i löpet och inte dags för parning på ett tag.

6 Augusti Dags för första blodprovet. Matte Agneta var inte helt säker på vilken dag som verkligen var Veras första, så för säkerhets skull tar vi ett tidigt prov. Svaret kommer efter några timmar och det visar på värde 1. Alltså jättelågt. Agneta hade alltså koll på löpet ändå. Jag tycker det är skönt att veta säkert, särskilt som att vare sig Vera eller hanhunden bor hos mig. Hade det varit så hade man kunnat vänta och se, men jag behöver få veta, det känns lugnast.

3 Augusti
Det är måndag förmiddag och Agneta ringer och berättar att Vera löper. Vera bor hos Agneta men hon är född hos mig och det är jag som har avelsrätten på henne. Jag blir först lite ställd, för det är i alla fall en månad tidigare än planerat, men den här sommaren verkar ju inget gå enligt plan. Agneta har fyra tikar hemma, katter och barn. Hon är lite orolig att hon missat exakt när Vera börjat löpa. Idag är kanske inte första dagen. Vi bestämmer att ta ett blodprov så fort som möjligt. Jag ska till sjukhuset med Hekla på torsdag för ultraljud, frågar om vi kan få tid för ett blodprov då också vilket vi får. Den tilltänkta hanhundens familj vet att vi väntar på Veras löp, de blir glada över att det snart är dags för besöket, även om det blev tidigare än vi trodde.