Just nu känns det inte som att jag någonsin orkar försöka igen, men vi får väl se hur det känns senare. Jag måste först acceptera det här. Så mycket jobb och engagemang, så mycket energi och förhoppningar som lagts ned, allt var förberett och klart här, vi väntade bara på valparna. Men det finns inga. Jag har redan beställt hem valpfoder och mjölkpulver, kosttillskott, godis, tugg, koppel och selar. Fina namn till både kullen och valparna är påhittade, jag har jobbat in massor av dagar för att vara ledig när valparna är här, dagarna är redan schemalgada så jag måste använda upp dem och kan inte spara dem till sen. I flera veckor har jag träffat familjer som velat ha en valp och nu har jag fått berätta för alla valpintressenter att det inte blir något. Så himla tråkigt besked att behöva ge, men om jag hade fått styra så hade verkligenheten varit annorlunda. Fina, fina Lova-Li och den härliga Kazper ska inte bli föräldrar, man kan ju inte göra annat än gråta.

Det blir inga valpar mellan Lova-Li och Kazper.

Vi är på sjukhuset två dagar i rad. Först för röntgen för att säkert se om det finns någon valp i magen eller inte, sen för att undersöka livmodern med ultraljud för att se att allt är bra. Jag sitter framför datorn, Lova-Li ser att jag har en macka. Hon får smaka så klart.

Skönt ändå att ha så bra kontakt med veterinär och sköterska på stora sjukhuset, det känns så tryggt i såna här situationer. Lova-Li och Majken ligger nedanför min stol när jag äter middag, de kommer så väl överens. Jag är så ledsen, men Lova-Li tar det med ro, här sover hon på jobbet, ovetandes om allt trist. Selar och koppel till valparna var specialbeställda och har kommit nu, det gör ont bara att se dem. Får väl hoppas få användning av dem vid senare tillfälle istället.

3 April
Äntligen har vi kommit till dagen då vi ska åka och hämta hem Lova-Li, som vi väntat! När vi kör in bilen på uppfarten möts vi av en glatt hoppande Lova-Li och Pondus. Trots att hon bor en bit bort har vi träffats regelbundet och hon känner helt klart igen oss. Vi bjuds på lunch och tårta innan det är dags att åka söderut igen. Resan går fint, det känns bra att få hem henne i god tid innan valpningen. En dräktig tik får inte åka mer än fem mil i bil när det är mindre än två veckor kvar till beräknad födsel och eftersom vi hade 20 mil hem så är det nu vi måste hämta henne. När vi kommer hem är det snart dags för middag och sen går vi och lägger oss. Lova-Li i sängen, förstås.

Min hemmagjorda dräktighetskalender har äntligen kommit till dagen då Lova-Li ska hämtas. På väg mot stora äventyret!

Glatt möte vid grinden. Syskonen Lova-Li och Ragnar sitter likadant i bilen, lutar sig och lägger huvudet mot kanten.

27 Mars Nu har det gått ännu en vecka och det är bara en vecka kvar tills vi ska åka och hämta hem Lova-Li. Spänningen stiger, jag har redan börjat köpa hem valpfoder och mjölkpulver, bokat tid för röntgen och för andra sputan herpesvaccin. Det är som vanligt brist på vaccinet, Lova-Lis matte Diana hittade en veterinär i Gävle som hade vaccin hemma och kunde ge henne det inom tio dagar efter parningen.

20 Mars
Dagarna rullar på och imorgon var det fem veckor sen Lova-Li träffade Kazper. Vi vet ännu inte säkert om hon verkligen är dräktig, men vi tror det eftersom hon beter sig som så. Hon är ännu keligare än vanligt, lugnare i sättet och har större aprit. Om bara två veckor är det dags att hämta hem henne och då får jag äntligen känna på hennes mage som borde börja bli rund. Jag har träffat flera familjer som är intresserade av en valp ur kullen och har några till besök inbokade. Jag kan inte ta emot fler intressenter nu, även om det skulle bli en ganska stor kull verkar jag ha hem till alla. Det vore ju praktiskt att veta hur många valpar det blir, likaså att alla mår bra och klarar förlossningen, men sånt vet man inte. Det är bara att vänta ett tag till.

Lova-Li har varit med sin matte på promenad i Boulognerskogen idag. Bara av att se den här bilden tycker jag mig ana den dräktiga tikens mystiska blick. Jag skulle bli väldigt förvånad om hon inte har valpar i magen.

5 Mars Det har gått 20 dagar sen ägglossningen och jag frågar om Lova-Li kanske har dålig frukost-aptit idag? Är hon dräktig är det nu de befruktade äggen växter fast i livmoderslemhinnan och blir till foster, då mår man ofta illa på morgonen. Matte svarar att Lova-Li inte ens vill ha leverpastej till frukosten men att hon däremot har större aptit än vanligt när det är dags för middag. Hon upplevs också mer närhetssökande och ännu gosigare än tidigare (hur det nu kan vara möjligt att vara ännu gosigare än innan) så det känns ju som tydliga tecken på att hon faktiskt är dräktig!

20 Februari
Äntligen kommer Lova-Li hem till sin vanliga familj igen, de har längtat efter henne. Där bor också hundarna Lily och Pondus, så huset har inte varit helt tomt, men Lova-Li har ändå saknats. Vi bjuds på lunch och prinsesstårta innan vi åker hemåt igen. Det känns redan lite tomt utan Lova-Li, men vi kommer och hämtar henne om sex veckor igen. Då hoppas vi att hon har en runt mage med sig.

Medan vi packar ihop Lova-Lis saker och klär på oss för att åka passar Majken på att plundra Kazpers kärleksgåva till Lova-Li, hon plockar ut båda hjärtanen och ger ett till Thoka, tar det andra själv. Lova-Li är redo att åka hem till sig. Full fart när hundarna ses i trädgården. Alla kom nog inte med på bild, men de som var där är Lily. Pondus och Lova-Li samt Thoka, Majken och Ragnar. Detblev några vändor runt i trädgården.

Även om Thoka har ett av hjärtanen så vet jag att det är Majken som är uppviglaren. Hon får ersätta Lova-Li med sin egen lördagsgodispåse. Vi sitter i kökssoffan hemma i Lova-Lis kök och äter tårta. Alla är glada att det går så bra! Söndagkväll och vi är hemma i Nyfors igen. Allt gott så här långt, nu måste vi få fira med en flaska bubbel. Jag är så glad och så lättad, tänk att allt gått vägen. Det här blir en spännande resa!

19 Februari Lördagkväll och mys framför TV:n, Lova-Li är som en i familjen och längtar lika mycket som de andra efter att få smaka. Hon har nu varit hos oss i två veckor, det var en vecka längre än beräknat och kom sig av att hon behövde paras så sent i löpet. Vi ska åka och lämna henne imorgon.

15 Februari
Tisdag och löpdag 18, jag dricker morgonkaffe och känner mig så nöjd! Det gick bra att sova fastän det var på ny plats. Tyst, mörkt och rofyllt, Thoka sover med mig i sängen så det kändes nästan "som hemma" nu när hon var med. Jag vaknade till på natten, undrade var jag var och mindes vad som hänt. De har parat sig och jag kan släppa den dämdande filten av den tråkiga "bli inte för ivrig och gå händelserna i förväg-känslan". Nu är det okej att börja drömma och planera, jag får börja fundera på valparnas namn och jag har redan gjort en egen grupp på Facebook för valpkullen. Nu till att börja med är den bara för oss i hundarnas närmsta familjer, men med tiden läggs valparnas nya familjer till i gruppen. När valparna föds och växer upp är det så lätt att lägga ut bilder och inlägg i gruppen, så alla får följa. Sen när valparna har flyttat vill jag att familjerna fortsätter att lägga ut bilder. Nu är vi ju spridda över landet, så det blir svårare att träffas och ses och jag vet att Lova-Lis familj i Gävle vill följa med på resan, likaså Kazpers familj i Västervik och Kazpers uppfödare i Kungsbacka. Säkert vill också valparnas familjer hålla kontakt med varandra och med valparnas föräldrar.

Om en stund åker vi tillbaks till Kazper för att se om de kanske vill para sig igen. Även om jag tar blodprov för att säkert veta var i löpet tiken befinner sig är det ju ändå hundarna som själva bestämmer hur de vill göra. Ibland är det väldigt frustrerande att titta på när hundarna är nära parning men inte får till det, de kanske står på sniskan eller för långt ifrån varandra, man ser det och vill flytta lite på den ena hunden, för att hjälpa dem - men på eurasiers vis går det inte att blanda sig i för mycket. Man måste ha is i magen och bara låta hundarna sköta sitt. Och det gick bra! Bara den som själv varit i samma sits förstår våndorna med en sån här resa. "Vanliga människor" tror kanske att man bara tar en tik som löper och släpper henne till en hanhund och sen kommer det valpar - åh, om det vore så lätt! Det här är tredje gången jag försöker para Lova-Li, jag har lagt ut så mycket engeri och pengar på hennes tidigare försök, kört så många mil och hoppats så mycket. För ett år sedan när jag och Lova-Li var hos en hanhund för parning var det nästan snöstorm. Ägaren till hanen hade covid och höll sig inne i huset medan jag och hundarna stod ute i snöstormen i trädgården, jag åkte dit tidigt på morgonen innan jobbet och sen tillbaks på kvällen efter jag slutat jobba för dagen. Det var så nära då också, men ingen parning. När hon löpte i somras gjorde vi om proceduren, men det blev trots blodprov ändå ingen parning. Så tredje gången gillt - den här gången med blodprov från ett sjukhus med en jätteexakt analysmaskin och råd från sköterska och veterinär om när det faktiskt passar Lova-Li att paras, samt en annan hane. Och det gick vägen! Hurra!

Nu är det kväll och jag sitter hemma vid mitt eget skrivbord igen, kom hem för en liten stund sen men känner att jag måste skriva och avsluta dagens berättelse medan allt fortfarande är fäskt i minnet. När vi kom till Kazper i morse visste han direkt vad han skulle göra, nu hade han fått upp snitsen! Helt idealiskt parade sig Lova-Li och han igen, inom två dygn sen ägglossning vilket ökar chansen att det faktiskt blir ägg befruktade och därmed valpar om nio veckor. Säker kan man inte vara, men hittills känns det jättebra. Efter parningen åkte vi hem till Evas föräldrar där vi träffade Kazpers mänskliga mormor och morfar, också sin hundstorasyster Jazmine och hundmoster Ullis. Det blev gofika med hembakade kakor och bullar, jag som inte ätit ordentligt sen i söndags mumsade och sen var det dags att vinka farväl. Jag vänder bilen norrut och har nästan 30 mil att köra hem, men det känns inte jobbigt eller betungande, jag känner mig upprymd men läntar hem. Jag hade sett att det fanns flera second hand-butiker i Västervik och jag hade hoppats hinna besöka någon av dem, jag har till och med i sömnen drömt att jag kom för sent på kvällen så alla butiker stängt, men nu när jag väl var där kände jag ändå att jag bara ville komma hem. Jag åkte fastän jag förstod att jag kommer ångra mig sen när jag har vilat och känner mig pigg igen.

Jag kör på, det är bra väder och lite trafik, hundarna sover bak i bilen. Jag börjar känna att det är dags att stanna för en kisspaus, men hittar inget bra ställe, till slut börjar det bli akut. Jag är på motorvägen mellan Norrköping och Nyköping, vet att det är dåligt med rastplatser längs vägen. Jag vet också att det är gott om poliser på den här sträckan, det har det alltid varit i alla tider, så jag blir inte förvånad när jag ser att jag plötsligt har en polisbil bakom mig. Jag blir inte orolig, för jag kör fint och lagligt med farthållaren, men jag känner ju ändå att jag måste koncentrera mig. Plötsligt finns en perfekt avfart från motorvägen med en påfart strax intill, så jag bestämmer mig lite hastigt att köra av för kisspaus. Jag ser då att det står en polisbil på påfarten och väntar. Jag svänger av för att inse att jag kom ut mot en enormt stor åker på båda sidor om vägen, inte alls vad jag söker för att kunna stanna och kissa. Jag gör en u-sväng och passerar polisbilen på påfarten, kör under motorvägen och tar första bästa pyttelilla grusväg som dyker upp. Den visar sig vara jättesmal, så det gick inte att stanna på den, men jag kommer fram till en elstation där jag kan backa in och stanna för att ta ut hundarna. Just när vi alla har kissat och jag ska köra ut från elstationens lilla plan passerar väldigt överaskande en polisbil på grusvägen, men jag kör ut så fort den passerat och åker tillbaks mot motorvägen igen. När jag kör upp på påfarten och passerar polisbilen som stod där kör den ut och efter mig ut på motorvägen. Nu har jag plötsligt en polisbil framför mig och en bakom. Jag vet att jag inte gjort något fel, men jag fattar om de vill snacka med mig, det såg ju verkligen ut som att jag försökte smita ifrån dem. Den ena polisen kör upp bredvid mig, jag vågar inte titta ditåt utan väntar bara på blåljus, men det kommer inget. De sticker stax iväg och snart passerar jag en bil som står med polien bakom sig, blåblinkandes. Jag pustar ut men känner mig darrhänt en lång stund efteråt, haha, så fånigt. Hade jag blivit stoppad hade det blivit en fin bild till hemsidan, förstås. Poliser i uniform brukar vara stiliga. Nu ska jag lägga mig på soffan, mitt huvud känns tomt. Imorgon ska jag försöka hinna skriva klart det här om kullen så jag kan lägga ut allt på hemsidan, jag vet att det är flera som är nyfikna och jag vill berätta för hela världen: Valpar väntas!

Tisdag morgon och den här gången ser Kazper ut att veta vem som ska hoppa ur bilen.

Det tog inte lång stund innan saken var biff, Kazper visste vad han skulle göra.

Kazper tar farväl av sin flickvän. Jag stannar och tankar på vägen hem. Priset på diesel är bara att sucka över, men det gör inget, inte idag!

Kazper hade packat en kärleksgåva till Lova-Li. En rosa ros på alla hjärtans dag! Lova-Li med Kazpers kärleks-ros. Ett kärleksbrev låg i påsen med gåvor till flickvännen. Tänk vilken spännande väntan vi har framför oss nu. Efter lång och nervös väntan på om mötet skulle leda till en parning har nu väntan flyttats till tecken på dräktighet. Visar det sig att hon är dräktig flyttas väntan istället till förlossningen. Spänningen tar aldrig slut för en hunduppfödare!

14 Februari
Måndag, alla hjärtans dag och löpdag 17, dags att åka till Kazper. Vi vaknar till snöblandat regn, försöker äta frukost och ger oss sen iväg. Det regnar nästan hela resan men en bit innan vi kommer fram till Västervik går det att slå av vindrutetorkarna. Jag har fördrivit tiden i bilen genom att lyssna på ljudbok, det får tankarna att hålla sig på rätt ställe. Jag har varit med om många såna här resor, man håller på att spricka av spänning - men så vill  hundarna inte para sig och man får åka hem igen utan uträttat ärende. Just nu när jag skriver det här sitter jag i bilen på en vändplan med datorn i knäet. Thoka fick följa med på resan så hon och Lova-Li har just fått ta en promenad och lufta sig lite. Vi ska alldeles strax åka sista lilla biten hem till Kazper. Snart får vi veta om hundarna verkar gilla varandra eller inte. Blir det ingen lycka inom en timme eller så är planen att jag kommer tillbaks senare ikväll. Jag vet ännnu inte om jag ska stanna över natten eller inte, hotellet var ju bokat till innan helgen och avbokades. När jag ringde dit idag var det fullbokat, så jag får nog hitta ett annat i så fall. Om en stund vet jag mer! Nu är klockan ett och det är dags att åka sista lilla biten, Kazpers familj jobbar natt så de har sovit fram till nu.

Nu är det eftermiddag och jag sitter på hotellrummet, det blev att jag stannade här över natten ändå. Lova-Li ligger kvar i bilen och vilar. Hon och Kazper har inte parat sig, det var såå nära - men inte. Vi låter hundarna vila sig ett par timmar innan vi ska ses igen. Is i magen och nerver av stål, mitt ordspråk som passar bra nu.

Jaha, tillbaks på hotellet för ytterligare en stunds vila innan vi åker dit igen och ser om han får till det. Kazper vet nog hur man gör, han får bara inte till det. Nackdelen med en oerfaren hane, men jag vill ändå ha hanhundar som inte redan har många valpar. Alla hanar måste ju ha en första gång och jag är glad över att han inte har valpar sen tidigare.

Så är vi nu tillbaks på hotellet IGEN. Den här gången efter en lyckad parning! Hurra, vi är så lättade och glada nu. Jag vill verkligen ha honom som pappa till Lova-Lis valpar, medan jag satt här på hotellet och våndades fick jag förslag på andra hanhundar inte allt för långt härifrån, men jag vill bara ha Kazper. Det är ju honom jag fastnat för, hans famil och bakgrund, hans hälsa och hans egenskaper, personlighet och utseende. Parar de sig inte nu gör det väl det sen, hann jag tänka. Ingen annan! Is i magen och nerver av stål. Jag har också några ord som jag alltid sagt ska stå på min gravsen när det är dags för den: Hon gav aldrig upp. Jag är så lättad och glad, hurra!

Måndag morgon och vi är på väg! Snöblandat regn och två grader, skönt att sitta i en varm bil och lyssna på ljudbok. Det är svårt att koncentrera mig, men jag vet att det hjälper att hålla tankarna på berättelsen och inte på vad som kanske kommer eller kanske inte kommer hända när vi väl kommer fram. Det här att inte veta om allt jobb lönar sig är jobbigt, att åka långt och inte ha en aning, sånt tär på ens nerver. Vid det här laget, efter många långa resor, har mina nerver inte blivit tåligare utan mer känsliga. Jag mår nästan illa av nervositet.

Vi kommer fram på eftermiddagen. Kazper möter oss vid grinden. Är han inte en otroligt vacker hund?

När Kazper vaknade i morse kunde han inte ana vad den här dagen hade för överaskning åt honom.

-Nämen, vad kliver in i min trädgård, ser Kasper ut att undra. Foto: Eva Leidzen

Lova-Li bjuder upp till dans.

Lova-Li har löpt i över två veckor, hon vet vad hon vill. Kazper är ju helt oförberedd.

foto: Eva Leidzen

Kazper är bra på att snuffsa i öronen, han testar sitt trick.

Som sagt, Lova-Li vet vad hon vill, det syns i hennes blick. Foto: Eva Leidzen

Kazper har snuffsat öronen på Lova-Li, hon verkar gilla det. Foto: Eva Leidzen

foto: Eva Leidzen

Det hinner bli sen kväll, men plötsligt sitter den där den ska! Det är alla hjärtans dag och vi är så lättade och glada! Hurra! Alla våndor och funderingar är som bortblåsta!

Vi är tillbaks på hotellet igen, den här gången inte för att samla mod utan nu får vi faktiskt pusta ut. Tänk vilken lycka ändå, allt jobb har lett till vad vi hoppades på - en parning. Lova-Li somnar snart i en av sängarna, Thoka som är med som sällskapsdam ligger under bordet, aldrig långt från min sida. Jag själv känner mig uppspelt och inte alls redo för sängen. Jag sitter här och skriver, firar med en öl och en påse chips. Det är ju ändå alla hjärtans dag! Jag sätter på TV:n men det blir sent innan jag kan släcka sänglampan. Jag har inte ätit riktig mat sen igår kväll, men jag har ingen aptit, först var det stress och nu är jag för uppspelt.

13 Februari
Söndag morgon och löpdag 16, vi åker till Bagarmossens sjukhus för att ta blodprov. För första gången i mitt liv finns ingen enda bil på parkeringen när vi kommer, det måste vara unikt, det här är Stockholm läns enda dygnetruntöppna sjukhus. Provet tas, men svaret får vi först om några timmar. Jag passar på att tanka bil och pumpa däcken på vägen hem, om vi nu ska åka iväg till Kazper i eftermiddag.

Sköterskan på Bagarmossens mödravårdsavdelning har just ringt. Idag är progesteronvärdet uppe på 20! Hon har alltså ägglossning nu, de räknar ägglossning mellan värde 12-25 och rådet är att para inom 48 timmar. Allt här är ju förberett, så  jag bestämmer mig för att vi ska åka imorgon bitti, vara framme tidig eftermiddag och så får vi se vad hundarna säger om att ses. Olidligt spännande nu!

Vi är på sjukhuset klockan åtta på morgonen för att lämna blodprov. Svaret kommer dröja några timmar, så jag sitter framför datorn och plockar med gamla bilder till hemsidan för att fördriva tiden. Då ringer sköterskan och berättar att värdet har stigit och visar på ägglossning ändå. Just när hon ringer råkar jag ha en bild på henne med Lova-Lis kullbror i famnen, från dagen då kullen besiktigades inför försäljning.

Lova-Li är en riktigt gosig vovve, hon vill ligga nära och få kel. Hans ställer upp och ligger gärna på soffan med henne. Hon sover hela natten i sängen rygg mot rygg med Hans.

12 Februari
Det är lördag och dag 15 i löpet. Jag börjar ställa mig in på att blodprovet imorgon kommer visa att progesteronet inte kommer vara tillräckligt högt utan ännu för lågt för parning. Är det kanske så att Lova-Li inte får ägglossning alls? Det känns faktiskt trist och jobbigt nu, så stora föväntningar på det här, så mycket som står på spel. Jag är glad att jag ändå tar de här proven och inte åker till hanhunden "på vinst och förlust" och står där och undrar varför de inte vill para sig.

10 Februari
Efter några mellandagar med jobb och väntan på idag blev det äntligen dags: Vi åkte till sjukhuset för progesteronprov. Det är dag 13 i löpet och planen är att åka till Kazper i Västervik imorgon. För mig är progesteronprovet veterinärens gåva till hunduppfödaren. Man får en siffra på hur långt i löpet tiken har kommit, är det dags eller inte för parning? Det är skönt att veta innan man ska åka långt och innan man ska till en annan familj som har hanhunden och störa dem. Kruxet med provaparater är att alla visar lite olika, så har man otur blir inte svaret exakt. Svårast är om man tar ett prov på en djurklinik och deras apparat ger en siffra och man sen åker iväg långt till hanhunden och det inte blir parning så man vill ta ett nytt prov på en annan klinik med en annan apparat så är dessa värden inte jämförbara. Jag vet att de på mitt sjukhus har en superapparat, en jätteprecis och det känns tryggt, även om det förstås blir dyrare att åka dit. Jag har god kontakt med både sköterskan och veterinären och det är alltid roligt att ses. Jag berättade min plan och att det här är tredje gången jag försöker para Lova-Li. Nu måste det bli rätt!

Provet tas och jag passar på att låta veterinären undersöka och skriva intyg på Lova-Lis knän. De är undersökta tidigare, men den veterinären var inte specialist och hade därför inte behörighet att skriva intyg. Nu har jag ett officiellt intyg på att hennes knän är OK, det känns bra. Vi åker till jobbet och hinner jobba några timmar innan sköterskan ringer. Hon säger att jag får ändra mina planer, för värdet är bara 5. Hon föreslår nytt prov på måndag. Jag häpnar. Jag har en bit att åka och kan inte vänta in i det sista. Efter lite funderande ska sköterskan se om det går att få ett prov taget på söndag, mödravårdsavdelningen är inte öppen då, så det får bli som ett akutbesök på sjukhuset. Nu börjar det bli stressigt, jag måste kontakta Kazpers familj, boka om hotellet, ändra lediga dagar på jobbet. Sköterskan ringer tillbaks och säger att hon löst det åt mig och vi kommer fram till att jag tar nytt prov på söndag morgon, det kommer analyseras under dagen och jag ska vänta hemma tills svaret kommer. Är det högt så hinner jag köra ned till hanen innan natten, är det lågt får jag boka om hotellet igen och vänta någon dag för nytt prov. Jag börjar ju förstås bli rädd att det är något som inte stämmer, tänker att Lova-Li kanske inte har ett normalt löp? Många tankar virvlar genom huvudet, nervositeten kommer krypandes och jag får huvudvärk som känns jättetung. På vägen hem köper jag ännu en chokladkaka, den är för nu. Jag har tre redan som är tänkta för resan ner. En resa som består av en tre och en halv timmes ångestresa.

VI lever som vanligt några dagar, är på jobbet. Hemma nedanför matbordet ligger Lova-Li och Majken. Alla väntar bara på att tiden ska gå.

Lova-Li trivs ihop med oss och kan slappna av. Det känns skönt att hon blir som en hund i familjen när hon kommer till oss. Blir hon parad ska hon ju bo här under lång tid sen. Arbetsdagen är slut och vi åker hem, vi har fått veta att vi inte ska resa till hanen imorgon.

7 Februari
Det är vardag och vi åker till jobbet som vanligt. Lova-Li verkar hemmastadd och det känns bra förstås. Mina nerver mår lite bättre nu när hon är hämtad och här, det känns som att jag har läget under kontroll. Det jag bävar för nu är bara att jag ska bli smittad av corona och inte komma iväg till Västervik. Jag är vaccinerad, men jag jobbar i butik så det finns risk för smitta.

Det blir promenad i parken på lunchen, det är sol och fint väder.

På tikars vis tappar Lova-Li all päls på en och samma gång. Lite typiskt bara att hennes fällnings-cykel gör att hon tappar pälsen lagom till löp. Man vill ju gärna att de är fullpälsade och fina när man ska visa upp dem,

6 Februari
Lova-Li är hemma! Det blev en åka-till-Gävle-dag hela dagen, för vi åkte efter kaffet i morse och kom hem nu på kvällen. Det är lite opraktiskt att ha en fodervärd som bor nästan 20 mil bort, men när den familjen är extra superbra så är det värt det. När vi nu äntligen sågs igen och dessutom kunde vara inomhus så hade vi en del att prata om, vi fick både mat och efterrätt innan det var dags att lasta in oss och hundarna i bilen för att åka hemåt igen. Man vill inte jinxa, men när vi nu hade en god stund på oss i bilen satt vi faktiskt ändå och funderade på fina namn som kunde passa valpar som har en mamma som heter Lova-Li, en mormor som heter Lovis och en mormorsmor som heter Lova. Vi hittade flera, blir det inte till nu så sparar vi dem till sen. Någon gång ska väl hon ändå få valpar.

Lova-Li kände igen oss och hoppade sen utan bekymmer in i bilen med de andra. Nu känns det mer på riktigt att vi faktiskt ska åka till Kazper snart. Det är så nervöst och spännande nu. Inte att vi ska köra långt eller sova borta, utan det jobbigaste är ovissheten om allt det här leder till en parning eller inte. Det är den ovissheten som mal ned mina nerver.

Fyra hundar bakom lastnätet i bilen, Ragnar har nosat noga på sin systerLova-Li, men han fattar att det är för tidigt för parning och håller sig lugn.

Efter middag och gos i soffan bäddar Lova-Li ned sig inför natten. Hon verkar komma till ro.

1 Februari
Hotellrum bokat för övernattning i Västervik! Bitarna börjar falla på plats nu. Jag har redan börjat packa en övernattningsväska och skriva listor med vad som ska med, det är bra för nerverna. Det kan bli längre tur än en natt, det beror på hundarna och det får tiden utvisa.

Det slår mig att Lova-Lis patellaundersökning som gjordes när hon röntgades inte är officiell, eftersom veterinären, som visserligen är ortoped och får operera knän, inte är specialist och därför inte behörig att utfärda intyget. Jag är så säker på att Lova-Lis knän är stabila, så jag skriver till veterinären på Bagarmossen, som jag känner sen innan och vet är specialist och frågar om hon kan utfärda ett intyg när vi kommer för att ta progesteronprovet. Hon svarar med vändande post att det går bra. Skönt att ha god kontakt med sina veterinärer och dessutom ha fått hennes egen jobbmail, så hon får frågan direkt till sig. Hur mycket fel ska man leta på hundarna egentligen? Vi har ju inte krav på patellaintyg i rasen, men det förekommer hundar med patelleluxation och jag vill ha papper på allt. Skulle veterinären tycka att knäskålarna är lösa så blir det problem förstås. Dock bra att få veta det innan parning - även om det nu blir PRECIS innan parning.

31 Januari
Lova-Li har fått tid hos veterinären för blodprov  för att mäta progesteron dagen innan vi ska åka till Kazper i Västervik. Innan jag åker iväg för att para vill jag gärna veta exakt var i löpet tiken befinner sig och hur mycket tid man har på sig. Det är lätt att tro att man bara släpper ihop en löptik med en hane och så parar de sig, men så ser verkligheten ofta inte ut. Efter ägglossning har man 48 timmar på sig med optimal parningstid. Eurasier är känsliga hundar, de måste falla för varandra och man får inte påverka dem med sin egen nervositet. Känner de för att para sig så kan det gå i ett nafs, känner de inte för det blir det inget.

29 Januari
Det är lördagmorgon och jag är på väg till jobbet när det plingar till i telefonen, det har kommit ett meddelande från Lova-Lis matte Diana! Japp, det står att Lova-Li har börjat löpa, hurra! Jag känner hur det suger till i magen av spänning och förväntan, nu äntligen börjar det!

Jag ritar ett schema och börjar räkna dagar, jag ska åka och hämta henne i Gävle på söndag om en vecka och det blir nog dags att åka till Kazper i Västervik på fredag, vi stannar till lördag och har söndagen som reserv. Jag vill nog försöka få en tid hos Helene på Bagarmossen för ett progesteronprov på torsdagen. Jag tycker det känns skönt att veta exakt var i löpet man befinner sig om hundarna verkar tveksamma när de ses. Skulle värdet vara högt kan jag åka redan på torsdagen och är det lågt kanske jag kan vänta till lördagen. Jag skriver förstås också till Kazpers familj och berättar, de ska fundera hur de jobbar och se om de behöver ta ledigt eller om vi kan klämma in att ses mellan arbetspassen. Det blir spännande det här!

23 Januari
Söndag morgon och vi tar en långsam start. Alla hundarna har sovit med oss i sängen. Frukosten serveras ända till klockan elva och den visade sig vara helt otroligt välfylld med allt man kan tänka sig vilja ha till frukost - och allt annat därtill. När vi kände oss klara lämnade vi hotellet och tog en tur med bilen för att se oss omkring, när vi nu åkt så långt vore det tråkigt att bara vända hemåt. Vi körde över den lilla bron i Västervik och kom ut på den jättelånga halvön där Gränsö naturreservat ligger. Man förstår att det är praktiskt med en bro där, annars skulle man behöva åka långt norrut för att kunna ta sig ut på halvön. Det hade visst varit storm och dåligt väder tidigare i veckan, vi såg rester av isformationerna som bildats då.

Innan vi vände hemåt lyckades vi få till ett möte med Helena på kennel Fridlyckans, alltså Kazpers uppfödare. Hon var egentligen på genomresa men gjorde en avstickare (avstickare och avstickare, hon fick köra nästan två timmar, enkel resa, för att vi skulle ses). Typiskt två galna och engagerade hunduppfödare så möttes vi på en väntplan i ett industriområde. Hon hade sex hundar med sig, vi tre. Helena och jag har haft god kontakt i många, många år, men det här var första gången vi träffades! Helena hade med sig Kazpers mamma och släktingar, vi fick visa Ragnar. Vi babblade så mycket vi kunde, men sen behövde vi slita oss från varann och köra åt varsina håll.

Vi vänder norrut, nu har vi en resa på 30 mil framför oss - men det känns inte jobbigt. Vi har haft en bra och lyckad helg. 

Vi passar på att åka ut till Gränsö för att se oss omkring, där var otroligt vackert med soldis och isformationer.

Vi åker tillbaks till Västervik och ser en helt inisad hamn efter veckans oväder. Det har gått några dagar och isen har börjat falla av, men man kan fortfarande se att hela kajen är täckt av is.

Vi träffar Kazpers uppfödare Helena på en parkering i ett industriområde. Det här var de enda bilderna jag tog, glömsk i min iver att få prata med henne. Bilden visar Holly, hon och Kazpers mamma Glimma är halvsyskon.

Bilden visar Lux, hans mamma Kenija och Kazper är kullsyskon. Kazpers mamma Glimma var med, men henne blev det ingen bild på.

22 Januari
Det är lördag och ledig helg, vi bestämmer oss för att köra ned till Kazper i Västervik och hälsa på. Det är ju en ganska lång resa bara för att titta, men jag vill träffa en hund och bilda mig en uppfattning innan jag åker för att para. Västervik har ett fint hotell som är känt för att man få ta med sig hunden dit, så vi passar på att göra en minisemester av resan. Skulle det visa sig att jag inte faller för Kazper så skulle vi ändå få en trevlig helg, resonerade vi här hemma.

Vi kommer fram och möts av två hundar i huset, båda eurasier från Fridlyckans. Det tog inte lång stund att se att det här verkligen var en kille i min smak, även om han var helt urfälld i pälsen just nu. Vi bjuds på fika och som vanligt när man träffar trevliga hundmänniskor sticker tiden iväg fortare än man mäker, nästan två timmar senare åker vi upprymda och glada mot hotellet.

När vi fått vårat rum brer vi ut ytterkläderna på golvet, för vi har bokat tid i hotellets spaavdelning dit hundarna förståeligt inte får följa. De lägger sig vant på våra jackor och förstår att vi kommer. Jag tror att de vet, eftersom vi alltid har hundarna med oss och de aldrig lämnas ensamma hemma i huset så blir de ju vana vid att vi måste försvinna ur synfältet någon gång ibland. Efter en timme på spa hämtar vi hundarna och går en sväng ute innan det blir dags för middag, hundarna får vara med i restaurangen och det är anledningen till att vi tog in på hotellet. De lägger sig vant under bordet och gör inget väsen av sig. Lilla Majken som ju är ett Corona-barn har inte varit på sån här utflykt tidigare. Hon uppförde sig, men satt nyfiket och tittade på gästerna runt omkring. Det var svårt att välja rätter, det är roligt att en sån fin restaurang är öppensinniga och välkomnar gäster med hund. Efter maten blev det en tur ute innan vi gick och lade oss.

Det här blev enda bilden på Kazper, han ligger mellan matte och husse och undrar vad vi människor har för planer för honom.

Kazpers familj hade en sån vacker och välkomnande skylt på staketet. Efter besöket hos Kazper åker vi till hamnen där hotellet ligger. På hotellet finns en restaurang som välkomnar gäster med hund. Det är därför vi går dit. Efter långtråkig corona-tid ville vi passa på att njuta lite. Vi är trippelvaccinerade och vågde bo på hotell och äta på restaurang. Majken är uppvuxen under corona-tider och har aldrig varit på restaurang tidigare, vilket kan ses på hennes ohyfs. Hon smakade i alla fall inte från tallriken, ville bara kolla lite.

Innan vi åker från Kazpers hus följer matte och husse med oss ut för att hälsa på våra hundar som väntat i bilen. Kazper och Jazmine tittar ut genom fönstret. Ser ut att fundera på hur deras människor kan stå och klappa andra hundar, mitt framför ögonen på dem! Vi har tagit in på Västerviks Stadshotell. Här är även hundar välkomna. Det fanns ett spa på hotellet, vi bokade det bara för oss.

20 Januari
Jag är på jobbet och ser att jag fått svar på ett meddelande till Kazpers matte. Jag borde inte titta på telefonen när jag jobbar men kan inte låta bli. Jag öppnar meddelandet och tittar så noga jag kan, jag känner mig yr av spänning. Ja, det sant, Kazper är inte bärare av dandy walker! Då betyder det att han och Lova-Li kan få valpar ihop! Jag är så lättad och glad, hurra! Jag måste genast skriva till Kazpers uppfödare Helena och berätta. Det är hon som tipsat om honom och vi har haft kontakt länge. Hon är lika spänd som jag på resultatet och blir minst lika glad. En uppfödare är ändå alltid valpens mamma, även om den flyttat hemifrån.

Jag har inte träffat Kazper och vill gärna göra det innan parning. Allt vad jag läst om honom stämmer bra, men att träffa en hund personligen innan jag bestämmer mig känns allra bäst ändå. Det tar tre och en halv timme att köra dit, det är 30 mil, så vi tänker att vi kör ned ena dagen, stannar på hotell och kör hem nästa dag. För mig är det viktigt att det känns bra när jag ska välja en avelshund.

Nervös väntan på svar från labbet i Tyskland, jag har frågat Kazpers matte flera gånger redan, bara för att jag är så otålig och nyfiken. Kazpers uppfödare Helena är lika nyfiken hon och när svaret äntligen kommer håller vi på att hoppa ur skorna av lättnad! Som uppfödare är man lika engagerad som hundägaren, man vet vad som står på spel.

13 Januari Idag har Kazper varit hos veterinären för att ta blodprov för Dandy Walker och sköldkörtelvärde samt få ett intyg på att han inte har patellaluxation. Hans ägare har fått åka långt för att hitta en veterinär som har behörighet att skriva ut intyget på hans knän, det är synd att det ska vara så svårt att få tag i en sån specialist. Jag känner mig väldigt glad över att Kazper har så engagerade och noggranna ägare som förstår vikten av hans undersökningar. Vill man föda upp friska och fina hundar behöver man ju veta vilka föräldradjur man har och vad de bär med sig. Trots att man är så noga kan det födas valpar med olika åkommor, men har man som uppfödare gjort allt man kan så vet man - att man gjort allt man kan. Mer än så går ju inte.

Det här är ett bevis att Kazpers uppfödare Helena har valt bra ägare till honom och visar vikten av att uppfödarna är noga med att förklara hur viktigt det är att hundar undersöks. De har inte köpt honom för att de önskade sig en avelshund, de är "vanliga människor" som ville ha en frisk och trevlig sällskapshund. Men för att de skulle få det så behövde Helena hitta bra blivande föräldrar till honom, hon har varit noga och undersökt sina avelsdjur, hon letade innan hon hittade Kazpers pappa i Danmark. Hans ägare lät hälsoundersöka honom och han visade sig vara frisk, så Helena rabiesvaccinerade sin tik och åkte hela långa vägen dit för parning. Tillslut kom kullen där Kazper fanns och hans ägare gör nu samma sak. Jag vet att Helena varit noggrann och jag som är lika noga letade efter en hane som kunde passa till avel med Lova-Li. Till Lova-Li var det just Kazper jag ville ha, fastän han också har fina och friska syskon. Jag tyckte Kazper passade bäst och ville ha honom. Nu när hans ansvarsfulla ägare valde att låta undersöka honom bidrog de till att rasen kan utvecklas vidare, för även en hund som är en söt och rar sällskapshund tänkt för gos kan para en tik och få fina och för rasen värdefulla avkommor. De har precis gjort vad andra hundägare gjort före dem, för att de skulle få en hund i familjen. Nu kan andra också få en hund till sin familj. Det är vad hela aveln med eurasier handlar om.

Nu väntar vi väldigt spänt på svaret. Om han också är bärare av genen som i dubbel uppsättning ger sjukdommen Dandy Walker kan han och Lova-Li inte få valpar ihop. Hon är bärare, har fått genen av sin pappa. Kazpers mamma är bärare, så han kan också ha ärvt genen. Förr i tiden parade man och hoppades på det bästa. Om man fick sjuka valpar visste man. Nu för tiden är det så fantastiskt att man bara tar ett blodprov. Är två hundar bärare så parar man dem inte. Då föds inga sjuka valpar. Är den ena bärare men inte den andra kan de få valpar ihop. Deras valpar kan inte bi sjuka. Några blir bärare, de andra blir fria. På så sätt kommer sjukdommen med tiden att utplånas. Hans blodprov visar också om hans sköldkörtel fungerar som den ska eller inte. Det är ett ganska vanligt fel bland eurasier, bland alla hundar och människor också, faktiskt. Jag vet att inte alla uppfödare tycker det är så viktigt, men jag vill verkligen det bästa för mina hundar, deras nya familjer och för rasen - så jag tycker det är viktigt att veta att hundarna jag använder i avel är friska. En hund som är testad och frisk kan kanske i framtiden ändå bli sjuk, det är kanske därför inte alla tycker det är lönt att testa sina avelsdjur. Jag vill ändå veta att hundarna är friska när de går i avel. Då vet jag säkert att de inte är sjuka nu. Dessutom är de här blivande föräldrarna lite äldre, vilket ger ett ännu säkrare resultat.