Veras dagbok

30 April Valborgsmässoafton
Den magiska dagen när valparna fyller åtta veckor har kommit och det är dags att skiljas från dem. Den här tiden från löp till leverans, fyra och en halv månad, har på ett sätt varit lång men också gått fort. Tänk att de här åtta små personligheterna har kunnat bli från tanke till verklighet på den korta tiden. Men sett till dagar och händelser har det varit mycket att göra. Störst intryck var såklart inledningen med Veras förlossning och att Kämpe faktiskt överlevde och blev precis lika stor och stark som sina syskon. Nu på slutet har det mest handlat om att hålla skutan flytande, mycket jobb från morgon till kväll med skötsel och vård, men också av att njuta av de små underbara hundarna de har blivit. Nu måste jag släppa taget om mina skyddslingar och lämna över ansvaret till deras nya familjer. Roligt är att fyra av dem flyttar till familjer som redan tillhör Balder-Balder-familjen, det känns tryggt.

Här är bilder från veckan som gått och det blir det sista inlägget i Veras dagbok.

Vera är hemma och i sin riktiga husses famn igen. Ordningen är återställd.

Det är dags att tömma huset på valpsaker och flytta tillbaks alla möbler igen. Här skuras gummiduken ordentligt för att vikas ihop och läggas undan. Jag är verkligt nöjd med den som golvskydd istället för de presenningar jag tidigare använt.

Diana hade med sig en klassisk svensk sommartårta! Jag hade glömt hur god den var i jämförelse med andra tårtor.

Tyra Snörök, väger idag 6 kilo.

Tyra flyttar till Diana och Daniel i Gävle. De har sen tidigare Tyr Solfagur, han som givit namnet åt Tyra, samt Lova-Li Snöstorm.

Vilhelmina Snörök, väger idag 5,6 kilo.

Vilhelmina flyttar till familjen Ulriksson i Hägersten.

Kolfaxi Snörök väger idag 5,16 kilo.

Kolfaxi flyttar till Ida i Uppsala.

Nattfaradis Snörök väger idag 5,23 kilo.

Nattfardis flyttar till familjen Hagelvik i Lammhult. Linda innehar kennelnamnet Teddywoods och hade tidigare Enja Stormfare härifrån.

Yre Snörök väger idag 5,7 kilo.

Yre flyttar till Felicia och Fredrik i Krylbo.

Torbjörn Snörök väger idag 5,9 kilo.

Torbjörn flyttar till familjen Lundbom i Ekenässjön. De hade tidigare Vera och Thokas kullbror Eldrik Järnvilje som sorgligt nog inte finns längre.

Kämpe Snörök, vår lilla hjälte, han väger idag 5,94 kilo.

Kämpe Snörök flyttar till Sara och Jimmy i Västerhaninge.

Ingeborg Snörök, väger idag 5,6 kilo.

Ingeborg flyttar till sin mormor Turi Kjempefin med Syvonne och Sören i Grödinge.

Kull Snörök ska flytta och en annan slags snö lyser i trädgården.

Vera, Thoka och Majken är som en familj och umgås gärna.

Tripp, trapp, trull.

Avresedagen har kommit och valparnas väskor är packade. Det känns sorgligt att de nu ska lämna oss.

Sista vägningen, valparna är verkligen krafitga och fina, det känns skönt att alla är stora, starka och raska.

Hans knä är alltid ledigt för en hund, Vera vill ha mycket gos och det får hon såklart.

Vilhelmina och Nattfaradis i balansfatet.

Mamma och pappas familj får en minnestavla från kullen. Glittret ska föreställa snörök.

Valparna får med sig minne från sina föräldrar.

Lite trötta efter besök hos veterinären och första bilfärden.

Lastade och redo för hemfärd.

Man kan klättra upp och sätta sig på sin mamma.

Yre blir undersökt och får hjärtat kontrollerat.

-Vad kul, en golvmopp!

Inne hos veterinären, alla papper är redo.

För att inte riskera att blanda ihop valpar och alla papper är det noga sorterat i plastfickor och uppmärkt med halsbandens färger. Även om jag känner igen valpana till namn kan det bli lite rörigt inne på rummet, så jag garderar mig på alla plan. Det får inte bli fel nu.

Valparna är i bilen och vi är redo att åka, Majken får vänta hemma.

Systrarna Vera och Thoka väntar på middag.

Vad är det där för lustig filur, undrar småttingarna. Tassarna är Majkens, hon sträcker på sig för att sen går ur vägen för dammsugaren.

Vera ser till att få tillräckligt med famntid, här har hon placerat sig över Hans i soffan.

Snart får vi tillbaks vardagsrummet med matbord och storlar. Efter det kan vi åter äta mat som kräver både kniv och gaffel. Vi är lite trötta på att äta med maten på en kudde i knäet i soffan nu.

En sista tvätt av lekakerna som ska följa med valparna. De ska vara rena, men måste hinna få tillbaks av sin vanliga hemmadoft för att skapa trygghet i valparnas nya hem.

Ingeborg leker med morbror Ruriks presenter som sen följer med valparna när de flyttar.

Veras familj på besök, det är matte Agneta med dotter Anna och Annas dotter Aurora.

Morgontrötta vovvar, Majken och Vera i sängen, Thoka på golvet.

Ingeborg tuggar torkad vom.

Torkad vom är en bra sysselsättning för småvalpar som lätt blir rastlösa.

Vera ligger i sängen med badrockarna på efter tvätten. Ser ut att tycka det var ganska onödigt att bli tvättad.

Efter stort flit med sina valpar är det snart dags för Vera att gå hem till sin vanliga familj igen. Jag vill att hon ska vara ren och fin då, så det blir en schamponering. Efter att ha fött upp en kull valpar tappar tiken alltid sin päls, det är hormonellt styrt. Lika bra att få bort så mycket lös ull det går innan hon åker hem.

Den morgontrötta familjen ute på trappan tillsammans.

23 April
Helt overkligt är valparna redan sju veckor gamla och om bara en vecka är det dags för flytt. Veckan som gått har bjudit på fantastiskt väder med sommartemperatur så valparna har varit ute i trädgården nästan hela dagarna. Valparna kräver mer passning och skötsel nu så jag har gått ned i arbetstid för att hinna med dem och avlasta Hans som ju jobbar hemifrån och har fått göra mycket av passningen. Valparna äter bra och växter bra, jag har precis köpt hem en fjärde säck valpfoder. Förutom det får de Mush färskfoder i slickmattor för sysselsättning. De leker med leksakerna i valphagen ute och med tanke på deras frenesi är jag väldigt glad att vädret tillåtit så mycket utevistelse, de behöver får vara ute och leka. På all ledig tid har besök varit inbokade, det blir lite intensivt men alla är ju ivriga att få se sin lilla valp.

Sjuveckorsdagen blev som vanligt vägning, kloklippning, byte till rena hansband och så fotografering. Idag var jag på trappan utomhus, men lite svårt med sol och skugga, valparnas fäger blir missvisande mot verkligheten. Så här ser de ut nu, som vanligt blir det också många bilder från veckan som gått.

Valp 1, Tyra Snörök, väger idag 5140gram.

Valp 2, Vilhelmina Snörök, väger idag 4900gram.

Valp 3, Kolfaxi Snörök, väger idag 4510gram.

Valp 4, Nattfaradis Snörök, väger idag 4720gram.

Valp 5, Yre Snörök, väger idag 4900gram.

Valp 6, Torbjörn Snörök, väger idag 4990gram.

Valp 7, Kämpe Snörök, väger idag 5100gram.

Valp 8, Ingeborg Snörök, väger idag 4920gram.

De gillar att hänga över kanten och spana, ännu har ingen tagit sig ur.

Efter många timmar ute blir man trött, dags att bäras in.

Det är lördag morgon, jag ska till jobbet och har varit uppe ett tag, när Hans kommer upp lite senare måste alla valpar hälsa noga på honom.

Solig morgon och första gången jag dricker morgonkaffet ute på trappan, härlig utsikt.

Vera kardas och kardas, pälsen släpper och verkar aldrig ta slut. Det är alltid så här, fällningen styrs av hormoner, men man blir ändå förundrad över hur mycket ull det finns på en hund.

En del av alla papper man behöver hålla ordning på när det närmar sig leverans av valpar. Jag vill ha allt i ordning i god tid, det dyker så lätt upp saker man inte räknat med och med så lite tid över blir det lätt panik. Valparnas stamtavlor kom för ett bra tag sen, kontrakten däremot, de får man skriva ut själv. Inte så lätt när man inte har en egen skrivare hemma.

Alltid nyfikna på omgivningen.

Så här står de när jag kommer hem, vilket härligt välkomnande!

Moster Thoka säger hej.

Alla valpar vill vara i knäet och trängs för att få plats, så härligt!

Något spännande händer, de grövre rören vi satte på kanten verkar fungera, ännu inten valp på utsidan.

När man registrerar hundvalparna på Kennelklubben får man bara stamtavlorna skickade på posten, alla kontrakt och besiktningsblanketter får man skriva ut själv från SKKs sida efter att man loggat in. Jag har ingen fungerande skrivare hemma, så jag stannade kvar på jobbet en kväll för att skriva ut intygen där. Jag hade planerat in en kväll när jag kunde ha tid, men såklart gick det inte att skriva ut något då. Väldigt irriterande när man har ont om tid och mycket att göra.

Frukost utomhus i solskenet.

Avmaskningsmedels-dags, sista dagen av tre i rad.

Det finns två saker som utmärker sig i valphagen, två saker som alla valpar verkligen älskar - den här balanskudden är en av dem. Golvmoppen är den andra.

Sista bilden i serien om morgonrutinen här, scrolla nedåt och läs uppåt om du vill följa i rätt ordning. Så här ser det till slut ut när hagen är iordninggjord efter natten. Valparna är ute och kan snart bäras in.

De gräsplattor som använts under natten och blivit renspolade ute läggs i klorinbad under dagen. Till kvällen tas de upp och ställs på tork till att användas nästa morgon.

En torr och ren låda fylls med träpellets och de gräsplattor som torkat under natten läggs på i lådorna. Jag har dubbel uppsättning gräs och toalådor, så jag alltid har rena som väntar.

Natttens använda gräsplattor och toalådor spolas rena med slang.

Nattens toalådor töms på blött stö och gräsplattor. Träpelletsen har blivit till sågspån och det lägger jag under buskar i trädgården.

Första bilden i morgonrutinen: Valphagen är tömd på valpar, toalådor och leksaker. Gummiduken är sträv, så det är svårt att använda vanlig mopp. Svamp och skruhink funkar bra. Valparna är fantastiskt duktiga på att använda toalådorna, men det kan ju hända att de råkar trampa i bajs efter natten, det blir lite matrester och damm utifrån, så jag tvättar av golvet varje morgon.

Det här är den andra av valphagens leksaker som alla valpar i alla kullar älskat - golvmoppen.Den hänger i ett snöre, vanligtvis i en gren i hasselbusken, så det blir svikt i den, men nu var det så mycket vårblommor där att jag inte ville ha valphagen dit ut där busken växer. Fick bli i gungställningen istället.

Leken gör sig bäst på film, men man får föreställa sig.

Bra med stubbar i hagen, dem kan man vila på.

Det är dags att byta däck på bilen, det tråkigaste jag vet. Efteråt får jag välja en belöning så jag åkte och köpte en glass som jag sen åt i valphagen. Även små valpar gillar att smaka på glassen!

16 April
Sex veckor! Nu börjar det bli små hundar av valparna och till sexveckorsdagen kunde vi äntligen låta dem komma utomhus. Jag blir lika förundrad varje gång: De har fötts, levt och bara vistats inne i huset, så tar man dem under armen och bär ut dem i solen, under den blåa höga himlen, med träd, vind och fågelsång. En helt ny värld - men så fort man sätter ned dem på gräset så rusar de iväg som om de sett solen varje dag i sitt liv.

Vera och Thokas kullbror Rurik, valparnas morbror, kom på besök. Rurik hade med sig leksaker till alla valpar, så snällt. Rurik är verkligen en pojkversion av Thoka, roligt att se dem ihop. Det blev ingen fin syskonbild, men han var i alla fall här med sin matte och husse. Veckans bilder är mest från valparnas första utedag, det var äntligen så härligt väder och så roligt att se hundarna ute. Det går ju lite bättre att fota utomhus också, med mera plats.

Vera har på de extra duktiga mammornas vis också "lämnat mat" till sina små, alltså kräkts upp sin middag. Urhundar och vargar gör så, vissa tamhundar också. Bland spetsar, som ju är ganska ursprungliga, är det rätt vanligt, men jag tycker ändå det är så fint gjort. Det enda var att hon måste lägga sin blöta matportion i sovhörnan mitt bland bäddar, filtar och gosedjur, inte på gummimattan. Valparna kastade sig fram för att äta, de vet verkligen vad det handlar om fastän det här var deras första gång.

Lite mycket bilder kanske, men jag kunde inte välja. Tänkte att det är ju ändå min egen hemsida, så jag gör som jag vill.

Balder-Balder Tyra Snörök, väger idag 4310 gram.

Balder-Balder Vilhelmina Snörök, väger idag 4130 gram.

Balder-Balder Kolfaxi Snörök, väger idag 3770 gram.

Balder-Balder Nattfaradis Snörök, väger idag 3830 gram.

Balder-Balder Yre Snörök, väger idag 4100 gram.

Balder-Balder Torbjörn Snörök, väger idag 4200 gram.

Balder-Balder Kämpe Snörök, väger idag 4200 gram.

Balder-Balder Ingeborg Snörök, väger idag 4120 gram.

Yin och Yang.

Nya intryck gör att man blir väldigt trött.

Efter en dag ute sover man sött.

-Aha, det här är alltså en pinne, det är viktigt att lära sig som hund.

När falukorv är som bäst!

Inte bara valparna som hade premiär utomhus, vi måste också!

Cerisa blåsippor med några vitsippor.

Vårens budbärare!

Min egen blåsippsbacke.

Morbror Ruriks leksaker till syskonbarnen.

Det här var det närmaste vi kom en bild på syskonen, Rurik bakom Vera och så Thoka i valphagen.

Moster Thoka gillar att vara med valparna.

Ruriks matte Eva, moster Thoka och Majken.

Rurik och Thoka är som en pojk- och flick-version av samma hund, ingen tvekan om att de är kullsyskon!

Syskonkärlek, Rurik och Thoka.

Duktiga mamma Vera är aldrig långt bort. Hans och Eva är människorna.

Majken som varit så blyg för valparna blir mer och mer modig. De är ju ändå rätt så spännande.

Bus och spring. I bild syns valpen Tyras mänskliga morbror, alltså blivande matte Dianas bror.

Mamma Vera, morbror Rurik och lilla Majken ser ut att diskutera något intressant, Ruriks matte Eva skymtar i bild.

Att gå på gräs, höra fåglar och känna vind - valparna verkar hur vana som helst fastän det är första gången de är utomhus och ser solen.

Utomhus! Sol och hög blå himmel, valparna tycker det är fantastiskt.

Morbror Ruriks matte Eva hälsar på valparna. De har sovit en stund och vi ska snart bära ut dem för första gången.

Brodern sover på samma sätt, så söta små mjuka trampdynor.

Söta sovande tassar.

När man städat klart och torkat golvet, bytt i lådorna och lagt in nya leksaker, då somnar de små trollen såklart.

Varje morgon ska valphagen städas. Inte jättelätt med skurhink och svamp när man har åtta nyfikna.

Om man är flera går det bra att både balansera och sova i balansbrädan.

Det blir en del tvätt när man har valpar - och när mamman serverar som hon gör.

Vera är en duktig mor, här har hon just lämnat sin middag till valparna som låter sig väl smaka. Platsen kanske inte så väl vald, om matten får säga.

Valppaketen från Eukanuba har kommit. Förutom foder kommer det lite andra presenter också, mamma Vera och moster Thoka kollar in.

Valparna undrar vad jag ska hitta på. I nederkanten på bilden syns det gamla tunnare röret, det ska bytas mott det här tjockare och ligger ovanpå. Meningen är att valparna inte ska få tag med sina tassar för att häva sig över. Ungefär i den här åldern brukar de kunna göra det, och när de en gång lyckats blir det strömhopp efteråt och vi måste sätta upp galler för att ha dem kvar i hagen. Jag hoppas slippa galler med det grövre röret. Tiden får utvisa.

Rören sågas upp längsmed, som tur var fanns ett streck att följa.

På kvällen efter jobbet hinner jag precis in på Jula i Bromma som stänger klockan åtta. Jag behövde köpa tjockare rör till valphagen och några säckar träpellets till toalådorna. Som synes var jag nästan ensam på parkeringen och det fina med att springa in sent i butiken är att personalen är snabb att hjälpa och tala om var allt finns, de vill ju få ut kunderna och gå hem.

Sigge lämnade också leksaker till sina små, han vet att det är bra att få med sig kända leksaker hemifrån sen när valparna ska flytta.

De här fantastiska tulpanerna kom pappa Sigges matte Marie med!

10 April Annandag påsk
Måndag och påskens sista dag. Vi har haft en helg med härligt väder och också späckad med besökare. Vi har lyckats klämma in sju besök sen i fredags och idag har både valparnas mormor Turi och valparnas pappa Sigge varit och hälsat på. Vi försökte ta några bilder på dem, det blev sådär men ändå roligt att ha dem ihop på samma bild. Det måste få bli några bilder på crocus och bin, så otroligt skönt att se dem efter den långa tråkiga vintern.

Pappa Sigge och mamma Vera, återseendet blev kanske inte kärt, men de satt i alla fall artigt bredvid varanda så pass länge att jag hann trycka av två bilder. Den ena när Vera blundar och den här när Sigge blundar.

-Hej kära Vera, en sniff i örat kanske?

-Håll ditt sniffande för dig själv!

Sigges matte och husse på besök, de hade med sig presenter både till valparna och de vuxna.

Systrarna Thoka och Vera med sin mamma Turi, valparnas mormor. En av valparna ska flytta hem till mormor Turi och bo där sen.

Mormor Turi i språnget.

Det är så fantastiskt ute nu, jag kan inte låta bli att visa såna här bilder. Långt från snöoväder. Fullt med arbetande bin som överlevt den långa vintern.

9 April Påskdagen
Glad Påsk, får jag inleda veckans rapport med. Valparna fyller fem veckor idag och den här helgen har gått åt till besök.

Under veckan som gått har valparna visat att de lärt sig äta utan att kladda och de är sen en vecka tillbaks helt golvrena. Alltså att de bara kissar och bajsar på sina toalådor och aldrig på golvet.

Valparna har fått sina namn också! Kullnamnet kommer från den förfärliga resan i snöovädret till Sigge, de heter kull Snörök. Jag ryser när jag tänker på det, men föreställ dig att du kör bil i kolmörker, snön piskar mot bilen i byar från alla håll och du blir bländad och hypnotiserad av snöns flimrande framför ögonen. Du måste ha bilens helljus tänt för att kunna se vägräcket och följa det, men det gör också att du bländas av snön. Då och då möter du en lastbil som med sin tryckvåg i mötesögonblicket får bilen att pressas åt sidan och sen blir du helt förblindad av det stora snöröksmolnet bakom lastbilen. Så hade jag det när Vera och jag åkte för att träffa Sigge. En resa på totalt 40 mil i mörker. Valparnas personnamn blir Vilhelmina efter Veras riktiga matte Agneta, som heter det i andra namn. Det visade sig vara ett släktnamn som alla kvinnor i släkten bär. Det blir Tyra efter Daniel och Dianas tidigare hund Tyr Solfagur som sorgligt nog dog förra året. Det blir Ingeborg, ett fornnordiskt namn som betyder under Ings beskydd där Ing är en fornnordisk gud. De två svarta flickorna får namn efter svarta islandshästar, Kolfaxi som betyder svart häst och Nattfaradis som betyder den som färdas i natten. Det blir Torbjörn som är ett fornnordiskt namn men också namnet på Agnetas son. Det blir Yre som är ett passande namn på en livlig pojke, det betyder hällregn på norska. Och så blir det Kämpe till vår lille kämpe, han som hade en sån tuff start på livet och efter att ha överlevt sin förlossning och första dygn fick byta namn från Kraken till Kämpe. Alla valpar utom de svarta med tecken registrerades som viltfärgade. Det kan vara svårt att se på så unga hundar hur de blir sen, men eftersom de har teckning på tassar och ben valde jag viltfärg och inte fawn. Kanske kommer någon av dem som vuxen sen inte se viltfärgad ut, men jag vet att de är det.

Så här ser valparna ut nu:

Valp 1, tik, väger idag 3390 gram.

Valp 2, tik, väger idag 3220 gram.

Valp 3, tik, väger idag 2300 gram.

Valp 4, tik, väger idag 3070 gram.

Valp 5, hane, väger idag 3015 gram.

Valp 6, hane, väger idag 3280 gram.

Valp 7, Kämpe, väger idag 3090 gram.

Valp 8, tik, väger idag 3210 gram.

Glad Påsk, hälsar lilla åtta och tuppen.

Det blev ändå ett påskris i huset.

Den här tiden börjar nu!

De små trampdynorna, redo att börja traska in i livet.

Den här tjejen gillar att sova så här.

De äter nu riktigt fint!

Börjar bli trångt hos mamma.

Inte en kiss på golvet!

Trött och kladdig efter mat.

3 April
Några bonusbilder från fotograferingen igår. Valparna sitter på en filt i soffan när de fotas, Majken har varit nyfiken men lite blyg för valparna. När jag satt koncentrerad och försökte få valpen att sitta stilla så kommer plötsligt Majkens nos in i bild, hon vågade sig fram för att nosa lite. Valpen ser ungefär lika blyg ut den. De tittade och nosade försiktigt på varandra.

2 April
Idag fyller valparna fyra veckor och halva tiden här hos oss har redan passerat, det känns helt otroligt. Första besökarna har varit här och det har gått bra. Hundarna märker ju att det kommer främmande människor som är ute efter valparna, så de blir lite oroliga och skälligare mot normalt, men Vera släppte snällt in gästerna till sina valpar fastän de bara är fyra veckor gamla.

Under veckan som gått har det handlat om att få valparna golvrena, på väg mot rumsrena, och nu plötsligt verkar det som att polleten trillat ned och valparna går väldigt ofta upp på sina toalådor för att kissa, bajsa där har de gjort från start. Någon pöl blir det ännu på golvet, men mest efter att de sovit länge och vaknar väldigt kissnödiga. När de är vakna och själva kan välja så kliver de upp på gräset och kissar där.

Ätandet har också blivit mycket mindre kladdigt under den här veckan och deras mototrik är mycket bättre. De får uppblött torrfoder men nu gör jag inte gröt av det utan häller på en burk baby mousse uppslammad i varmt vatten över det uppblötta torrfodret.

Att fylla ny vecka innebär också att få klorna klippta, nya rena halsband och så fotografering. Idag var det bättre ljus, det behövdes eftersom valparna är ännu livligare nu och har ännu svårare att sitta stilla på filten i soffan. Det var också dags för avmaskningen, vilket inte alls är uppskattat. Men idag var sista gången de fick den otäckt smakande rosa soppan Welpan, till nästa omgång det är dags för avmaskning använder jag Axilur tabletter istället.

Vera har börjat sova med oss och de andra hundarna inne i sovrummet, men så fort hon hör något ljud från valphagen skyndar hon dit för att se vad som händer. Nu när jag skriver det här och sitter vid datorn i sovrummet vill hon ligga bredvid min stol, men valparna som är vakna nu busas ibland lite hårdhänt med varandra så någon av dem skriker ibland till, då rusar Vera dit för att titta till dem. Så kommer hon tillbaks till mig, men snart är det någon valp som gör ljud och hon måste till dem igen.

Här är bilder från idag och sen veckan som gått. Många sovbilder, de är så söta då.

Valp 1, tik, väger idag 2540 gram.

Valp 2, tik, väger idag 2460 gram.

Valp 3, tik, väger idag 2314 gram.

Valp 4, tik, väger idag 2318 gram.

Valp 5, hane, väger idag 2377 gram.

Valp 6, hane, väger idag 2555 gram.

Kämpe, valp 7, hane, väger idag 2653 gram.

Valp 8, tik, väger idag 2515 gram.

Söndag kväll, efter besök får hundarna äntligen komma ut på en promenad i solen. Även en hundmamma kan behöva lite egentid ibland.

Vera är en soffhund och här har hon kilat in sig bakom Hans.

Lördagskväll och efterrätt, Vera är lite sugen.

Efter maten är det tuggpinne, varje kväll.

Det börjar bli trångt nu.

Valphagen behöver städas. Jag har köpt en gummiduk för trädgårdsdamm och den är väldigt mycket bättre än den pressenning jag använt för att skydda golvet tidigare.

Så mycket vi kan är vi med valparna och de gillar att komma upp i knäet.

De kan äta ur skål nu men det är ännu ganska kladdigt.

Eftersom vi gjort valphage av vardagsrummet får vi sitta i soffan och äta med tallriken i knäet, det tycker Vera är bra.

Efter att de ätit direkt från golvet får de äta från ett hinklock, det blev en lagom hög kant för att hålla maten lite bättre på plats.

26 Mars
Tre veckor gamla redan! Den här veckan har mest handlat om att lära sig äta och det har varit ganska kladdigt. Valparna har matats en och en med sked från ett fat med en blandning av modersmjölkersättning, babymousseburkar och de senaste dagarna även uppblött torrfoder. Det har gått åt minst två burkar per mål, så den här veckan har varit ganska kostsam, men nu kan jag dryga ut med vanligt valptorrfoder och minska på babymoussen. Det krävs en annan teknik att äta mat istället för att dia från mamman och därför har de fått öva sig den här veckan. Nu när de fyllt tre veckor ökar deras tillväxt ordentligt och då vill jag att de ska vara förberedda på att äta valpfoder så inte Vera behöver nära dem helt på egen hand.

Igår byggde vi en valphage åt dem vilket de verkade uppskatta. Nu kan de röra sig som de vill och sova var de vill. De har fått toalådor och vi har visat på dem, redan går de från sovhörnan för att kissa och vi hoppas de snart ska fatta att gå på toa på rätt ställe. Thoka är nöjd att valphagen är uppe, nu kan hon hoppa in till valparna och pyssla med dem, det tycker hon är mysigt. Majken är mer nyfiken på de här valparna än på sina småsyskon i Heklas kull vi hade innan jul, då var Majken lite blyg. Det verkar som att poletten trillat ned, så att säga. Att det är spännande och roligt med valpar. Vera vill dock inte ha Majken för nära valparna, så Majken får hålla sig utanför hagen.

Ännu ingen sol för fotograferingen men kanske lite ljusare idag ändå, veckans porträtt blev ok, men valparna rör sig runt mer och är svårare att få att sitta stilla tillräckligt länge för perfekt skärpa. Nu har de öppnat ögonen helt och börjar kunna sitta upprätt, pälsen börjar resa sig lite också, nu ser de ut så här.

Valp 1, tik, väger idag 1648 gram.

Valp 2, tik, väger idag 1652 gram.

Valp 3, tik, väger idag 1542 gram.

Valp 4, tik, väger idag 1511 gram.

Valp 5, hane, väger idag 1604 gram.

Valp 6, hane, väger idag 1699 gram.

Valp 7, hane, Kämpe, väger idag 1739 gram.

Valp 8, tik, väger idag 1704 gram.

Moster Thoka blev glad över valphagen, nu kan hon lätt komma in till dem och leka. Här har hon redan tagit en av deras leksaker.

Mamma Vera gosade också in sig i krokodilen.

Mysigt med gose-krokodil.

När valparna flyttades ur redet till valphagen gick det inte längre att mata dem en och en, alla kastade sig fram och ville ha. Jag öste ut maten på golvet så fck alla äta på egen hand.

Det ser opraktiskt ut att hälla maten på golvet, men ännu är valparna så små med så dålig motorik att de inte klarar att äta ur en skål. De vill äta från golvet mellan sina framben.

Det är fredag kväll och vi börjar leta efter namn till valparna, Vera håller koll. Jag har ett namnbibliotek i datorn och nu när vi bestämt oss för kullnamnet smakar vi på vilka namn som kan passa in att säga och läsa ihop med både kennel- och kullnamn. Med tiden får vi se vilka namn vi fastnar för och vilka som kan passa valparnas personligheter. Det är viktigt att det blir rätt!

Skönt med mera plats i nya valphagen istället för redet. Krokodilerna uppskattades direkt.

 

Före...

...och efter. Väldigt mycket kladd...

Börjar bli trångt hos mamma.

-Alltså, det är inte så lätt att äta själv!

Efter maten somnar man gott.

Paltkoma!

19 Mars
Idag fyller valparna två veckor. Veckan som gått har varit lugn och fridfull, inga överraskningar eller annat som oroat. Deras ögon har öppnats, på några valpar håller ögonlocken fortfarande på att spricka upp. Valparna blir genast så mycket sötare med glimmande ögon. De har fått klorna klippta igen och istället för tipex målat på tassrna har de fått halsband i olika färger. Idag var det mulet och svårt att ta bilder på de mer rörliga valparna, lite solljus hade underlättat. Det blev många bilder i papperskorgen innan jag fick ihop de här som får duga, om än inte helt skarpa.

De har fått sin första dos avmaskningsmedel idag, en riktigt kladdig historia. När valparna blir äldre och det inte är lika noga med exakt dosering ger jag dem tabletter istället för flytande, det är så mycket lättare att få i dem. Fastän jag sätter sprutan med medel långt bak i svalget och ger lite åt gången lyckas valparna spotta ut en del, det måste smaka hemskt illa.

Efter det fortsatte vi med mera kladd, men nu med första målet valpmat. De fick en lös röra av modersmjölkersättning och babymousse på burk och det var uppskattat, alla åt girigt. Jag vill att de ska börja smaka tidigt, så att de lär sig äta ordentligt under veckan som kommer. När de blir tre veckor börjar deras tillväxt öka rejält. Ju mer valpfoder de äter då, ju mindre måste de dia på Vera. Med åtta valpar som diar blir det en hård belastning på henne och det vill jag så klart underlätta. Jag är också lite rädd att hon ska få för mycket mjölk, så att det blir mjölkstockning. Jag har haft många kullar tidigare, men aldrig problem med det. Så när Hekla plötsligt fick mjölkstockning och sen inflammation i ett juver i senaste kullen blev jag rädd att det ska hända igen. Veras aptit var först lite dålig, men hon åt gärna Mush färskfoder, det satte fart på mjölken så mycket att vi fck hålla igen på maten och nu försöker vi hitta en bra balans mellan hur mycket hon får äta och hur fulla hennes juver blir. Hans har gjort ett Exel-ark med valparnas tillväxtkurvor som jag fyller i varje mogron, då ser vi lätt hur valparna ökar i vikt och att alla följer en jämn tillväxtkurva.

Valp 1, tik, väger idag 1262 gram.

Valp 2, tik, väger idag 1111 gram.

Valp 3, tik, väger idag 1098 gram.

Valp 4, tik, väger idag 1004 gram.

Valp 5, hane1213, väger idag 1183 gram.

Valp 6, hane, väger idag 1213 gram.

Valp 7, hane, Kämpe, väger idag 1192 gram.

Valp 8, tik, väger idag 1155 gram.

 

Valparna vägs varje morgon och när siffrorna matas in i arket syns tydligt hur deras tillväxtkurvor följer varandra. Även om en valp är störst och en är minst så ligger kullen jämnt ihop. Stackars Kämpe som fick en tuff start och tappade i vikt fick med hjälp av extra mål mjölk ur flaska en skjuts uppåt och är tillbaks in i viktkurvan. Valpen som föddes minst är ännu minst, men kurvan är jämn uppåt så jag är inte orolig över det. Valparna erbjuds en lös röra av mjölkersättning och babymousse som första mål.

Avmaskningemedlet smakar tydligen peckel, med tanke på hur mycket de lyckades spotta ut. Bordsskicket är sådär...

Två veckor gamla och nu med halsband i olika färger istället för Tipex-markeringar på tassarna.

Matte Agneta på besök igen, hon får komma när hon vill. Valparnas familjer får dock vänta ett par veckor till innan de kan komma.

Husse och matte, såklart fick Vera smaka kaka!

När valparna är så här unga vägs de varje morgon.

Mamma Vera håller koll på valparna och jag håller koll på siffrorna.

Valparna är väldigt söta även innan ögonen öppnats.

Efter middag vill alla ha tuggpinne.

I början av veckan var Veras aptit ännu lite dålig, men burkmat från Monster lockade. Båda systrarna vill ha gott.

12 Mars
Valparna är redan en vecka! Den här veckan har gått fort, det tog några dagar att komma tillbaks till normal dygnsrytm igen och jag har jobbat två dagar. Nästa vecka blir det vanlig full arbetstid igen och Hans är den som blir hemma med hundarna. Vera är en duktig mamma som ligger mycket hos valparna och pysslar med dem. Det blev en tuff start för henne, så hon har fått vara ifred i vardagsrummet de första dagarna, men efter några dagar fick de andra hundarna komma in där igen. Vera vill bara ha Mush färskfoder att äta, men nu får hon vad hon vill. När valparna blivit lite större och diar ännu mer mjölk gissar jag att hennes hunger kommer tillbaks och att hon då också kan tänka sig att äta av torrfodret igen. Jag vill helst att hon ska äta av båda.

Valpen Kämpe beter sig precis som de andra valparna, han håller sin viktkurva och man kan inte se att han hade en sån tuff start, på håret att han skulle överleva. Jag kan dock inte riktigt sluta tänka på hur oroliga vi var och har därför givit honom några extramål med flaska. Han ökar normalt i vikt, men det verkar som att han lärt sig att han lätt blir proppmätt när han får flaskan, så verkar han hungrig får han ett mål som han slukar. Alltid bra att ge honom en skjuts i viktuppgången eftersom han gick ned i vikt under sitt första dygn. Idag söndag har Hans, jag och hundarna haft en riktigt avslappnande dag, det behövde vi. Solen sken från klarblå himmel, snön gnistrade vit. Efter skogspromenad blir det korvgrillning och sen bubbelbad i källaren. Nu är vi i fas igen och redo för en ny vecka.

Här kommer valparnas veckoporträtt och sen lite blandade bilder från de senaste dagarna, de nyaste bilderna ligger överst, de äldre längre ned.

Valp 1: tik som idag väger 833 gram.

Valp 2: tik som idag väger 724 gram.

Valp 3: tik som idag väger 718 gram.

Valp 4: tik som idag väger 629 gram.

Valp 5: hane som idag väger 740 gram.

Valp 6: hane som idag väger 752 gram.

Valp 7: hane som idag väger 648 gram. Det här är vår Kämpe.

Valp 8: tik som idag väger 751 gram.

Moderskärlek

Veras kullsyster Thoka får undersöka valparna under vägning och kloklippning.

En av valparna har flyttat upp på gräddhyllan.

Skönt att få vara ifred en stund och slippa trängas med sina syskon.

8 Mars
Vilket snöoväder vi fick! De här valparna verkar vara riktiga snötroll, snö när mamman och pappan träffades, snö när de föddes och snö nu när de ligger här i redet och torkar.

7 Mars
Tisdag och valparna mår bra! Nu börjar allt kännas bra och roligt igen, vi har kommit förbi det svåra med förlossningen och förlikat oss med att vi tog de beslut som vi för stunden trodde var rätt. I efterhand förstår jag att vi borde stannat kvar på sjukhuset och satt in värkstimulerande direkt, men det är ju lätt att i efterhand se vad man skulle ha gjort, nu när vi vet utgången. Kämpe som vi var så oroliga för ser precis lika pigg och hungrig ut som de andra valparna och jag håller på att reda ut vilka familjer som kan få ett glädjande besked om att de ska få bli en familj som om åtta veckor kan bli hundägare. Veras matte Agneta och husse Stefan kom och hälsade på idag, det var roligt!

Här ser man tydligt hur bra den skålade botten i redet fungerar, alla valpar kasar ihop i mitten och ingen blir liggandes utanför gruppen. När mamma kommer och lägger sig hos valparna så är det heller ingen risk att hon ska råka lägga sig på någon valp, eftersom de ligger så bra samlade i mitten.

6 Mars
Måndag morgon och med viss bävan tittar vi ned i valpredet. Men där ligger åtta levande valpar med en nöjd mamma. Vilken lättnad! Både Hans och jag har sovit oroligt och jag drömde otäckt om Kraken och att han skulle vara död. Jag vaknade till på natten av att en valp gnällde högt, men jag orkade inte mötas av att det skulle vara han som var döende och vågade helt enkelt inte gå och titta. Jag vet att Vera inte skulle lägga sig på en valp, om den skrek så var det något jag inte kunde göra något åt. Men nu ser jag att han lever och det var en sån stor lättnad. Han ligger bland de andra valparna, är varm och rörlig och diar på Vera. Det som såg ut som blod från ändtarmen ser nu ut som ett litet sår med sårskorpa i huden under svansen och det är en väldig lättnad förstås. Jag bestämmer att han inte ska kallas Kraken mer utan får arbetsnamnet Kämpe som passar honom så mycket bättre.

Både Hans och jag känner oss fortfarande trötta, det har hänt för mycket på för kort tid, vi har inte hunnit bearbeta vad som hänt. Vi känner oss lite nedstämda efter hur allt blev, oron för Vera och valparna, resultatet av våra beslut ledde till en operation och ändå en död valp och en som vi inte helt vågar glädja oss åt ännu. Huset är vänt upp och ned. Vi dricker dubbelt med morgonkaffe för att vakna, Hans börjar jobba men jag är ledig. Jag behöver röja för att minska på stressen, det ska diskas och röjas i köket, i rummet står smutsiga tallrikar och halvurdruckna glas och muggar, på golven ligger kläder, filtar och blöta handdukar. När jag fått plocka undan, startat dammsugaren, disk- och tvättmaskinen känns det bättre. Jag går igenom Veras sjukhuspapper med råd om vård, jag tvingar ut henne att kissa och sen får jag tvätta av henne kladdet från igår som fastnat i hennes byxor och svans. Eftersom förlossningen tog sån tid var hon alldeles grön och kladdig av gamla moderkakors färgämne. Så får jag äntligen sätta mig vid redet och gå igenom valparna, de är målade med tippex på tassarna så jag ska veta vem som är vem. Nu får jag titta på valp efter valp, vem är tik, vem är hane, vilken färg kan de få? Vilken ordning föddes de i och vem föddes i bilen? Vad väger de och hur mycket skiljer det från när de föddes?

Sakta tar den nya dagen form och alla bitar börjar falla på plats. Vi börjar kunna slappna av och känna att det trots allt fötts åtta valpar och att deras fina mamma uppförde sig som en riktig drottning och nu njuter av sina små. Hennes gårdag blev ingen bra dag, så idag måste hon få ta igen sig. Även hon måste få smälta vad som hänt och att valparna är hennes. Nu gör vi allt för att serva henne och få henne att slappna av igen. Hon har inte fått riktig fart på sin mjölkproduktion, det brukar ta någon dag, men jag vill att Kämpe ska få i sig ett rejält mål mat igen och ger honom med flaska. Efter en stunds snuttande får han plötsligt fart, istället för att bara sova med nappen i munnen börjar han girigt att suga! Vilken lättnad! Om valparna bara vill dricka har jag inga problem med att mata dem med flaska. Nu ser jag att han dricker och då ska han få ett par extra mål tills Veras mjölk tagit fart.

Jag måste också sätta mig och gå igenom de intressenter som finns för valparna. Innan de är födda kan man ju inte veta vad som ska komma, inte antal, inte kön eller färg. Men nu har vi dem och kan matcha intressenter mot födda valpar. Vissa har önskat en hane eller en tik, andra har sagt att det inte spelar någon roll, någon vill ha en särskild färg. En valp viker vi för oss själva, egentligen passar det inte alls med en till hund just nu, men vi har väntat på de här så länge, så vi ska i alla fall inte lova bort alla. Tre valpar hamnar hos familjer som redan haft en Balder-Balder-hund sen innan, de behöver inte stå i kö igen utan hamnar alltid överst på listan. Kämpe kan vi inte lova bort innan vi ser att han kommit igång ordentligt. Det blir tre valpar kvar att välja familjer till. Det blir jättesvårt, för jag förstår att de som väntat och hoppats men inte kan få någon blir besvikna, men jag kan ju påverka hur många valpar det blir. Jag behöver någon dag till för att bestämma hur valparna kan placeras. Var i landet ska de få bo, vilken typ av liv kan de få i sin nya familj och vem har väntat längst? Vad har familjen för tidigare erfarenheter av hundar och av eurasier och vad får jag för magkänsla? Det är sånt jag tar med i beräkningarna när jag ska ta beslut. Det är inte lätt och jag gillar det inte.

En natts sömn gör underverk för humöret!

Ikväll firar vi med favoritmiddagen!

5 Mars
Det blir söndag fastän vi inte märker det. Jag har halvslumrat på soffan medan Vera vankat runt i rummet och ömsom lagt sig nedanför soffan, ömsom gått in i sovrummet till de andra. Klockan två märker jag att hon fått värkar och väcker Hans, vi flyttar Vera till vardagsrummet och madrassen där hon kan ligga för att föda valparna. Vi sitter med henne där, efter ett tag lägger sig Hans på soffan och somnar snart. Veras värkar är inte så kraftiga och inte så många åt gången, men det syns att hon är på gång nu. Jag skriver ned klockslag för varje värk och ser att de blir tätare, vid fyra börjar de bli starkare och 04:20 kommer lite fostervatten. Klockan fem tar jag ut henne för att kissa och kvart i sex inser jag att något inte stämmer och ringer till sjukhuset - vi får komma in. Hans kör, Thoka följer med som sällskap. Plötsligt hör jag ett pip i bilen och skriker att Hans måste stanna, jag hoppar in i baksätet och ser att Vera fött en valp! Klockan är 06:20 och jag torkar valpen med handduk och lägger den innanför tröjan, vi har bara någon minut kvar till sjukhuset där vi hastar in med valp och mamma. Vi blir visade in på ett rum de förberett med filar och handdukar och redan 06:50 föds nästa valp. Sjukhuset är fortfarande under "helgnatts-bemanning" och sköterskan undrar om vi behöver vänta på veterinären eller om vi tror att förlossningen kommit igång nu. 07:31 föds den tredje valpen och allt ser normalt ut nu, vi avvaktar med veterinär och 08:03 kommer valp fyra. Efter en del resonerande mellan mig och Hans samt med sjukhuset så bestämmer vi oss för att åka hem. Vi vet att det finns nio valpar i magen och det kan ju ta många timmar innan alla är födda och nu såg det normalt ut. Vi bestämmer oss för att åka hem och återkomma om förlossningen avstannar. Det var inte lätt att veta vad som var rätt och inte, men omständigheterna gjorde att vi fattade det beslutet. Vi hastar hem innan nästa valp ska födas, för vi vill inte ha någon mer i bilen. Valp fem kommer 09:54 och sen dröjer det till 11:23 innan valp sex kommer. Jag ringer tillbaks till sjukhuset och säger att vi måste komma in igen, det känns jättejobbigt. Det var inte så här vaplparnas födelsedag skulle bli!

Vi får komma in på samma rum igen och Vera blir undersökt, vi får frågan om vi vill göra kejsarsnitt eller försöka med värkstimulerande dropp. Innan vi kan ta beslut om det måste Veras valpar i magen undersökas med ultraljud och hon måste lämna blod för att kolla hennes status. Det visar sig att den ena valpens puls är farligt låg, den ligger i födslokanalen, de andra två som ligger högre upp mår bra. Medan vi väntar på att ultraljudsveterinären och kirurgen ska diskutera bästa fortsättning föder Vera valp sju, den visade sig mycket riktigt vara väldigt påverkad. Så mycket att han uppfattades som död, men i det här läget vet jag att man inte har något att förlora - utgå ifrån att det finns liv tills du är helt säker på motsatsen. Jag gnuggar valpen intensivt och ser att valpen rycker till i käken och förstår att det finns lite liv kvar i honom! Precis då kommer veterinären och sköterskan in i rummet och de tar över återupplivningen, jag har försökt suga slem ur nosen med korta små sugande puffar, men de har en slemsug de använder i näsborrar och svalg, de springer iväg med valpen för att ge intensivvård. Hans och jag blir ensamma kvar, väldigt känslosamma. Måtte han bara överleva! Efter en stund kommer sköterskan tillbaks och berättar att veterinären jobbar vidare på valpen som faktiskt lever, men att utgången är oviss eftersom han är väldigt svag. Jag vet att till synes livlösa valpar kan kvickna till, men jag vet också att det tar en stund att dö, det som ser ut som liv kan vara rester av livet och inte ett tecken på att det verkligen är kvar.

Mitt i det här ska vi besämma om Veras fortsatta vård, vad är rätt och bäst att göra? Efter att ha resonerat om fördelar och nackdelar och vad som är bäst för Vera bestämmer vi oss för att börja med värkstimulerande dropp och så småningom kopplas Vera upp på droppställ och vi väntar på värkar. Veterinären kommer tillbaks med valpen som fortfarande är vid liv! Ännu svag och kippandes efter luft, men vid liv! Vi lägger honom vid Veras spene och försöker få honom att suga, han har reflex men är för svag att hålla tag, så jag håller honom på plats med spenen i munnen. Vera får flera droppflaskor och långsamt tilltar hennes värkar. Valp åtta föds 16:17 och är en pigg krabat, vilken lättnad! Svaga valp sju kallar vi Kraken och jag har honom innanför tröjan för att hålla honom varm och han verkar nöjd. Tiden går och vi ser inga fler värkar, så det blev ett nytt ultraljud som då visar att sista valpens hjärta håller på att stanna. Pulsen är så låg att allt hopp om överlevnad är ute. Vera var vid det här laget så trött att det inte fanns någon chans för henne att föda ut den sista valpen så det fick bli ett akutsnitt ändå. Åh, våra mod sjönk, stackars Vera, vi hade velat att hon skulle slippa en operation. Vi påtalade vikten av att hon inte skulle kastreras i samband med operationen, för man vill inte ha en kastrerad eurasier annat än om det handlar om att rädda livet. Kirurgen som skulle operera kom in på rummet och sa att om det var möjligt skulle livmodern sparas, om den måste tas bort pga skador i den så skulle hon försöka behålla en äggstock ändå. Allt för att slippa de svåra biverkningarna som så ofta drabbar kastrerade eurasier. Särskilt en med så mycket päls som Vera har.

17:30 går de iväg med Vera, hon är så trött att hon inte kan resa sig utan hjälp. Vi får höra att vi kan räkna med att det tar två timmar innan hon är klar och vaken igen, så vi bestämmer efter lite resonerande att vi ska stanna på sjukhuset, men Hans åker iväg för att köpa något att äta, jag är kvar och passar valparna. En liten stund efter att Hans kommit tillbaks med en kebab till mig kommer Vera in på rummet igen. Valpen var död och bortom all räddning, men Veras livmoder är kvar. Vera måste få vakna ordentligt innan vi kan åka hem, så jag sitter på golvet med hennes huvud i knät och äter min kebab. Det var ett dygn sedan jag åt något. Tiden går, Vera vaknar till och vi vill åka hem nu, men veterinären som ska slutföra räkningen har hand om en annan patient så vi får vänta. Jag går ut ur rummet för att gå på toaletten och ser att det blivit kväll igen, sjukhuset har stängt ned entrén, släkt och låst dörrarna. Man kommer bara in om man blir insläppt via porttelefon och ute är det mörkt. Det har blivit helgnatt här igen och ute faller snön tätt. Valparna föddes under snöfall, det var fint ändå.

Svaga valpen Kraken har kvicknat till av värmen innanför min tröja, så han läggs till Vera och sina syskon. Då ser vi att han är blodig under svansen och Hans går iväg för att säga till en sköterska, hon kommer in och hämtar genast en veterinär som tar valpen med sig för att undersöka honom. Efter en stund kommer de tillbaks, säger att de tror att han hade blod i avföringen, fast med medicinska termer. Varför visste de inte, kanske blev han hårdhänt behandlad under återupplivningen. De sa att de kunde skriva in honom på intensivvårdsplats, men att de helst inte ville ha en nyfödd valp ensam kvar där. Nu var han rengjord och de tyckte inte det såg så farligt ut. Oavsett vad han hade drabbats av ville vi ta med honom hem, om han nu överlevt sin förlossning skulle han inte ligga ensam kvar i en kuvös på ett sjukhus, han skulle med sin mamma hem, bestämde vi. Det tar inte lång tid att köra tillbaks om vi tyckte han skulle bli sämre.

Först kockan 20:40 får vi lämna sjukhuset, efter att ha betalat räkningen som slutade på 49.757 kronor. Det var sköterskan som tog emot oss på morgonen och just då avslutade sitt arbetspass, som nu gått på igen, som skrev ut oss. - Lång dag för er, sa hon och det hade hon verkligen rätt i. Ensamma hemma i huset väntade Thoka, Majken och Ragnar och vi hade så dåligt samvete för dem, så här länge har det aldrig varit ensamma hemma förut. De lämnas överhuvud taget inte ensamma, annat än i bilen när jag är inne på Wllys och handlar. Nu var det nöd och vi kunde inte välja, vi var ju fast på sjukhuset men det var ändå jobbigt. De måste ju undra var vi tagit vägen.

När vi kommer hem läggs valparna i redet och Vera hoppar genast in och lägger sig hos dem. Så rörande, det var ju så här det skulle ha varit, fast utan allt jobbigt som kom emellan. Veras viktigaste dag, att få bli mamma, blev inte som vi ville. Hon blev körd till sjukhus, blev undersökt och provtagen av främlingar, hennes valpar blev lyfta hit och dit av olika personer. Väntan, oro, trötthet och smärta, allt utstod hon med sånt tålamod att man inte kan bli annat än imponerad av henne, vilken styrka hon har ändå! Huset såg ut som ett slagfält, vi hade ju lämnat det i all hast mitt i förlossningen. Jag blev ledsen av att se det, för det var ju inte så här det skulle bli. Vi hade hoppats på att få sitta på madrassen och ta emot valparna och sen lägga dem i redet med mamman. Nu var vi där, fast 15 timmar senare. Det kändes som att vi ordnat ett födelsedagskalas, men just när gästerna skulle komma fick vi åka iväg till sjukhus istället. Och komma hem ledsna till resterna av det som skulle bli så roligt. Vi hade åtta valpar med oss, men också en av dem som var väldigt svag och en som vi inte fick med oss hem. Sorgen tog bort känslan av glädje. Det är jobbigt att vara känslomänniska när man är hunduppfödare, man slits väldigt mycket.

Alla hundarna får mat, Vera serveras i redet och Kraken får ett mål modersmjölkersättning. Då ser jag att han fortfarande blöder från någonstans under svansen och jag känner genast att modet sjuker. Vad hade hänt honom? Vad gjorde de med honom när han återupplivades, tog de för hårt eller var det något fel på honom, vad var det som gått sönder så att det kom blod? Jag kände att den här natten blir hans prövning. Vi sitter en stund i soffan innan vi går och lägger oss, känner oss yra av tötthet. Jag har varit vaken två dagar och en natt. Jag känner i ryggen att jag suttit på golvet lutad över Vera sen klockan två på natten till idag. Det blev en väldigt lång dag med alldeles för många intryck, upplevelser och svåra beslut på för kort tid.

 

Vera fick eget rum på sjukhuset.

Fyra valpar föds i ganska rask takt, så efter att ha resonerat med personalen bestämmer vi att åka hem.

Hemma kommer valp 5 och 6, men sen tar det stopp. Vi åker tillbaks till sjukhuset.

Valp sju, som vi kallar Kraken, är tillbaks från intensiven, han lever! Hans puls är normal, men han andras ansträngt och orkar inte hålla sig kvar på spenen, så jag håller honom på plats.

Åtta valpar har vi ändå!

Så här ville vi inte ha det, vi ville inte föda på sjukhus.

Äntligen, äntigen hemma igen! Vera är utmattad, men vilken stark hund hon varit ändå. Direkt vi kom hem la hon sig med sina valpar och verkade lugn, nu ska vi sova.

Vi har en ny födelsedag att fira!

4 Mars
Lördag morgon, det är 61 dagar sen ägglossning och bara 59 dagar från sista parningen. Natten har varit lugn men jag har sovit dåligt och legat vaken länge för att lyssna på Veras flämtande andning nedanför min säng. Jag hade bett om ledigt idag, men det gick inte att få ihop jobbschemat, jag behöver åka till jobbet om en stund, sen är jag ledig i fyra dagar. Krisar det så får Hans ringa hem mig och min snälla jobbarkompis Tilda har sagt att hon kan åka in på sin lediga dag om det behövs. Jag tror inte att valparna kommer medan jag jobbar och Hans är hemma med Vera, men det hade ändå känts bra att bara få sitta och titta på henne idag. Igår på dagen klev hon in i sitt valprede för första gången och hon har gått runt utomhus och letat ställen att gräva på. Hon är anfådd och jag förstår att öppningsstadiet är inlett. Strax före sju i morse var hennes temp 37,2 vilket är längre än normalt. Hon vill inte ha något att äta, jag provade med både burkmat, blodpudding, rått kött och engergikaka, men inget lockade. Två timmar senare är tempen nere på 36,7

Det har blivit lördag sen eftermiddag och jag har hunnit hem från jobbet. Hans har hållit mig uppdaterad med bilder och filmer på Vera under hela arbetsdagen, Vera har pustat men är inte på gång att få några valpar än, det kan dra ut på tiden till imorgon, vi får bara vänta och se. Det känns bra nu, jag kan sitta här och vänta hela natten om vi behöver, vi har inga tider att passa på flera dagar nu. Vera ligger i bädden nedanför sängen i sovrummet, Majken är nyfiken men Vera vill inte ha henne nosandes för nära, syster Thoka får däremot vara här. Förra gången Vera hade valpar här så var Majken liten valp, bara fem veckor äldre än Veras valpar och Majken diade på henne när Vera matade sina egna. Undrar om någon av dem kommer ihåg det nu, haha.

Vi är trötta fastän det inte är sent och bestämmer att gå och lägga oss för att få lite sömn, man vet ju inte innan när man kan sova nästa gång. Med Hekla gjorde jag "misstaget" att försöka hålla mig vaken hela nattten, men valparna kom ju ändå inte förrän nästa dag. Vi är i säng redan klockan nio, Vera ligger i bädden nedanför sängen och pustar, men redan före tio vaknar jag av att hon är vaken och försöker slicka sig i stjärten (som hon inte når för magen är i vägen). Jag tolkar det som första tecknet på att valpningen startat och tar med mig Vera ut i vardagsrumet där förlossningsbädden är förberedd. Hans mumlar att jag måste väcka honom innan valparna kommer.

Vera ligger nedanför sängen och pustar med runda magen. Hans skickar en film, då har Vera hittat ett sätt att sova på. Jag kommer hem från jobbet och tar en tur med Vera i trädgården, genast försvinner hon med i grytet under rotvältan. Blivande pappan skickar en bild, de väntar på att få öppna flaskan Vera lämnade när hon träffade Sigge strax efter nyår.

Det är svårt att hitta bekväm ställning när man ska släpa på den stora magen. Hur ska man ligga egentligen? Det känns säkert naturligt och bra, men Vera får inte föda sina valpar där. Vi vill ha dem inne! Vera har bäddat ned sig i sängen.

3 Mars
Fredag och valparnas B-day närmar sig! Veras aprit är sådär, hon äter men inte så stora portioner. Jag kokade en hel kyckling, när hon fick en portion kycklingkött med bröd uppblött i buljongen så slickade hon tallriken ren. Det finns också blodpudding och falukorv till henne, förutom den vanliga hundmaten. Hon får vad hon vill ha. Magen växer och man känner tydligt hur valparna bökar runt där inne. Hennes bukomfång är idag 92 cm. Veras syster Thoka, som är höge än Vera, har ett midjemått på 63 cm som jämförelse. Alla förberedelser börjar bli klara här. Mina "valphanddukar" är tvättade och redo att torka nyfödda valpar med, blanketter med protokoll att föra under födseln är utskrivna och alla saker jag behöver ligger i en drydlig trave vid valpredet. Vera har tittat in över kanten men ännu inte klivit in där. Jag har köpt choklad, god juice, nyponsoppa och engeridryck så att vi kan hålla oss vakna ifall hon sätter igång och vill föda på natten. Det bör gå en eller ett par dagar till, men jag är beredd nu. Natten till idag sov jag sådär, vaknade och lyssnade på Veras andning. Hon stånkar när hon måste byta ställning, men ännu inget "valparna-ska-snart-komma-flås".

Vera är väldigt kontaktsökande och vill ligga tätt i knäet så fort man sätter sig i soffan. Veras aprit är sådär nu, vi lockar med olika rätter. Kokt kyckling med ciabattabröd i buljongen gick ned. Vera ligger i Hans famn  och vill bli klappad.

Magen är så stor nu! Veras större syster Thokas midjemått är 63 cm och mer jämnstora Majkens är 56 cm. Jag har samlat på mig gamla mjuka frottéhanddukar att ha till valpning, de tvättas och tumlas för att vara fräscha när valparna kommer. Ett köttben suktade henne i alla fall.

2 Mars
Igår var vi på sjukhuset för att röntga magen. Jag vill veta hur många valpar det är, så att vi kan räkna in dem under förlossningen och veta om nån fattas eller alla har fötts när de ska. I Veras förra kull så föddes åtta valpar hemma, men tack vare röntgen så visste jag att det fanns två till. Vera var trött efter den långa förlossningen och vi åkte till sjukhuset där hon fick medicin för att ge starkare krysverkar och de två sista valparna föddes där. Den ena pigg men den sista tyvärr redan död. Den här gången vill jag vara ännu bättre förberedd och vi gör allt för att förbereda Vera på den kommnade förlossningen. Viktigast just nu är att se till att hon får i sig näring och inte så konstigt är aptiten inte lika stor som innan, magen är ju full av valpar. Vi lockar med än det ena, än det andra. Just nu verkar det lättast att äta konserver och även Mush, rått kött. Veterinären sa att hon fick äta vad hon ville nu, bara hon åt så vi får väl se vad hon vill ha. Vi erbjuder många små mål och där emellan ligger hon mest och pustar nu.

Väldigt viktigt med mycket gos, så nära hon bara kan komma i famnen när vi sitter i soffan.

Frukostkaffe i soffan innebär Vera i knäet. Vi är på sjukhuset för att röntga magen. Det är inte konstigt att Vera är så rund, det ser ut att bli en stor kull.

Nära, nära. Vera njuter av gos. Vera har gått upp över 5 kilo mot sin vanliga vikt. Vera får högenergifoder som hon gillar och inte heller behöver äta så stora portioner av men ändå få i sig mycket näring.

28 Februari
Veras mage växer, hur många valpar har hon där inne tro? Nu rör hon sig inte så mycket länge, pustar när hon reser sig upp och börjar verkligen bli otymplig. Hon ligger gärna i Hans famn i soffan men kommer inte upp i sängen som är för hög, hon lägger sig nedanför den när vi går och lägger oss på kvällen, ännu har hon inte visat något intresse för sitt valprede i vardagsrummet.

25 Februari
Lördag och ledig dag. Det är en dryg vecka kvar tills valparna ska komma och i helgen ska allt bli klart inför valpningen. Det ser ut som att Vera är en halvmeter bred och såklart otymplig, men hon är glad och nöjd och äter ännu bra. Jag har köpt hem det som kan behövas inför valpningen, en hink med modersmjölkersättning och en platta babymousse. Jag är egentligen inte så imponerad av Royal Canins hundmat, men just de här produkterna tycker jag är bra. Jag hoppas såklart att valparna inte ska behöva få ersättning ur flaska, men om det skulle behövas måste det finnas hemma. Jag ger det också till mamman inför och under förlossningen för extra energi och sen till valparna när de ska börja äta fast föda.

Ju fler föreläsningar jag lyssnat till, ju mer hör jag om matens påverkan på valparnas hälsa. Man ser mer och mer tydligt att hundarna mår bra av att få en del av kosten levande och obehandlad. Därför ser jag till att ge rå mat i form av vom och kött från Mush, råa köttben, yoghurt, surkål och levande bakteriekultur från Canius Plus.

Vera blir schamponerad och klippt inför valpningen. Hon är inte särskilt smutsig men det är skönt att ha henne ganska nytvättad när valparna kommer, hon tappar också ull och den släpper bättre när hon är ren. Eftersom Vera är ganska långhårig väljer jag att klippa henne kort undertill och i byxorna för att lättare hålla henne fräsch när hon valpat. Tvätt, torkning, kardning och klippning blir ett heldagsprojekt, för jag vill låta henne vila mellan varven. När vi är klara går vi en eftermiddagspromenad i hennes takt, skönt att få sträcka lite på benen.

Morgongos i soffan innan det är dags för tvätten.

Snön fortsätter att falla. Ser ut som en ångbastu. Schamponering, balsambehandlad och noga sköljd. Nu ska hon torkas.

Förutom torrfoder ger jag rått kött, vom och köttben, surkål, yoghurt och kosttillskottet Canius Plus för att ge oprocessad mat och levande bakterier. Skakad och redo för torktrasan.

Badrockar på och nu får hon vila en stund innan jag ska börja karda ur lös päls.

 

Det här ska bli valpredet. Jag har faktiskt haft det sen min första kull och kallar det för "Venus rede".

Först kloklippning, sen klipps tassar och underrede kort. Magen är så rund! Efter en del pyssel är redet ihopmonterat och på plats. Tygtaket är för att mamma Vera ska känna sig som i en lya, lamporna tänds bara när vi behöver få lite insyn.

Vera är torr efter tvätten så vi går en eftermiddagspromenad.

24 Februari
Efter middagen blir det tuggpinne.

 

23 Februari Hans åker till veterinären med Vera för att ge henne sin andra herpesspruta. Det var tur att vi reserverade vaccin när första sprutan togs, för nu var det slut igen. Personalen på kliniken tyckte det var onödigt att Vera som är högdräktig skulle kliva in i lokalen, så för att minimera risken för att hon skulle plocka upp nån smitta så kom de istället ut till bilen och gav henne sprutan där, det var ju väldigt omtänksamt. Jag jobbade och var inte med, så Hans hade fått order om att ta bilder, trots att han stod beredd med kameran gick allt så fort att han knappt han trycka på knappen innan allt var klart. -Klart, duktig hund!

-Hej, här kommer jag med sprutan. -Lycka till, hej då! Vera ser ut att tänka: Vem var det där? Vad var det som just hände?

20 Februari
Väderomslag! Igår var det strålande sol och torr barmark, idag vräker snön ned. Det gör oss inget, vi har sett värre snöfall än så här - när vi åkte till Sigge till exempel. Men det blir inomhushäng idag.

Jag äter lunch ur en yoghurtkartong och låter Vera slicka ur det som är kvar. Jag tror på de nya rönen om kostens stora påverkan på hundarnas hälsa. Jag har deltagit i två olika webinarium på sista tiden, båda handlade om allergi och kost. Än en gång pratades om vikten av att ge varierad mat till hundarna, blandade saker som inte är processade utan innehåller levande bakterier. Jag brukar ge både tikar och valpar levande surkål och fortsätter med liknande saker för att gynna bakteriefloran. Som huvudsakligt foder får Vera och vaparna Eukanubas torrfoder, det innehåller allt de behöver för sitt näringsbehov och också bra prebiotiska fibrer för att ge näring till de goda bakterierna i tarmarna. Sen får de annat "levande" som extra tillbehör för att hela tiden tillföra levande bakteriekultur.

Vilket väderomslag vi fick!

Gott med yoghurt!

19 Februari
Äntligen har Vera kommit hit igen! Imorgon har det gått sju veckor sen ägglossningen och hon har redan fått en tydligt rund mage, så spännande! Under den här tiden som är kvar av dräktigheten ska vi bara se till att hon mår bra och trivs, vi ska skämma bort henne med god och nyttig mat, kel och tuggben. Hon ska klappas, uppmuntras och få höra att hon är finast och drottningen i huset. Från nu blir det lugn och ro med mycket uppmärksamhet så att hon känner sig glad och nöjd. Trygga mammor får trygga valpar, det vet man sen länge. Hon har ju varit en del här innan, så hon hon har inga problem att smälta in i flocken.

Fina flickan! Nu är hon här och vi ska göra allt vi kan för att skämma bort henne.

 

12 Februari Nu när vi vet att Vera verkligen är dräktig kan jag börja förbereda mer på riktigt. Om bara en vecka ska Vera flytta hit så jag har köpt hem valpfoder till henne och valparna. Till Veras förra kull använde jag annat märke, men nu är jag tillbaks på det jag alltid brukar använda till valpkullarna och alltid varit nöjd med. Jag har kanske också råkat köpa hem lite söta valpleksaker. Inte för att jag behöver fler leksaker, jag har massor sen innan, men för att det är så roligt!

6 Februari
Äntligen kom vi till dagen då det är dags att ta blodprov på Vera för att se om hon är dräktig eller inte. Vi hade kunnat göra testet för några dagar sen, men matte Agneta och jag jobbade så olika tider, så först idag kunde vi ses. Det är dag 35 från ägglossning nu och på förpackningen till testet från BellyLabs står att det ska visa säkert från dag 28, men det gjorde det ju inte på Hekla så därför ville jag ha några dagar extra. Men nu blev det nästan olidligt många dagar extra.

När jag kom till Agneta möttes jag av tre glada hundar, en jätteglad Vera som hoppade upp med framtassarna mot mig som om att hon ville kramas, Veras dotter Kolglöd och den stora bruna new foundlandshunden Ztella. Bara av att titta på Vera tyckte jag att hennes mage såg fylligare ut och när jag la händerna om midjan på henne pustade hon till, som att jag hade klämt ut luften ur henne. Men jag höll bara försiktigt om magen och visst känndes den redan rundare! Nå, nu hade jag ju köpt testet och vi ville ändå se säkert, så med en engångs-hålgörare pickade vi ett litet jack på insidan av läppen och med en tops sögs två droppar blod upp. Toppsen släptes ned i ett rör med vätska som löste ut blodet. Sen droppades två droppar på testdosan och vi stirrade på den. Efter några sekunder började vätskan krypa ut på displayen och snart syntes det första obligatoriska strecket - och så kom det andra fram! Beviset på att Vera är dräktig med Sigge! Hurra vilken lättnad! Det här betyder att Vera ska flytta hem till oss om bara två veckor, det känns fantastiskt roligt!

Två steck! Det är valpar i magen!

29 Januari
Matte Agneta berättade att Vera nog hade lite sämre matlust två dagar i rad i början av den här veckan, precis som vi hoppades.

22 Januari
Dagarna rullar på, det har redan gått 20 dagar från ägglossning och ungefär nu borde de befruktade äggen växa fast på sina platser i livmodern. Ibland mår den blivande mamman illa då, men inte alltid. Vera har hittills ätit sin frukost varje morgon, så vi kan inte veta om hon är dräktig eller inte. Förra gången Vera hade valpar skrev jag inget om att hon mådde illa, vi väntade på ultraljud istället. Den här gången ska jag testa blodprovet man kan ta hemma för att se om hon är dräktg eller inte. Det ska kunna tas från dag 28 efter ägglossning, det gjordes på Hekla men då visade det negativt. Ett nytt prov några dagar senare visade positivt och sen kom ju sex valpar. Den här gången väntar vi några dagar extra innan det blir blodprov, så om 10-14 dagar är det dags, det beror lite på hur våra jobbscheman passar ihop. Går det så åker jag hem till Vera, annars får matte Agneta göra det själv och berätta resultatet.

9 Januari
Måndag och dags för Vera att åka hem till sin vanliga familj igen. Hon har varit här i över tre veckor! Det trodde vi inte innan! Agneta har varit orolig att det skulle vara något fel på löpet, att hon skulle ha missat och att det inte skulle bli någon parning, men trots att det drog ut på tiden så har allt gått bra. Eftersom jag vet att hon är parad efter att hon haft ägglossning kan vi inte göra annat än att hålla tummarna nu. Blir hon dräktig eller inte? Det får vi bara vänta på och se om ytterligare några veckor.

Hemma igen! Här är Vera ute med sin dotter Kolglöd.

8 Januari
Söndag morgon och äntligen ledig dag! Nu är det helt lugnt mellan Vera och Ragnar, så jag förstår att löpet är över. Jag törs inte ta några risker, så vi har dem inte tillsammans. Imorgon ska hon få åka hem till sig, vi skärper oss tills dess. Det är grått och dunkelt ute, så det blev inte så fina bilder på söndagspromenaden. Den här årstiden är verkligen svår att fota under. När vi kom hem blev det soffgos för Vera och Hans, jag passade på att sitta framför datorn.

Det är väldigt viktigt för Vera att hon får mycket gos.

Det är väldigt viktigt för Hans att han får mycket gos.

Ibland händer det att också jag fastnar på bild, här med systrarna Vera och Thoka i TV-soffan.

7 Januari
Lördag och jobbardag. Majken och Ragnar får vara hemma, Thoka och Vera är med på jobbet, de har sin hage i köket. De ligger snällt där och väntar, har bäddar att vila i och en skål med vatten att dricka ur om de blir törstiga. Men Vera som varit med några gånger börjar tycka att det är långtråkigt där inne. Hon tar tag i gallret med tänderna och drar det försiktigt åt sidan, sen står hon där i butiken och tittar lite skamset. Undrar om vi kan åka hem snart. Hon är ju inte en hund som smiter eller springer bort, hon vill bara påkalla lite uppmärksamhet. Ungefär en gång om dagen kommer hon ut i butiken.

-Hallå, är det länge kvar? Kan vi gå hem någongång?

5 Januari
Torsdag och dag 20 i löpet. När vi vaknar på morgonen verkar Ragnar fortfarande intresserad av Vera, som låter honom nosa ganska ingårende på henne. Hon skulle nog låta sig paras idag också, om vi hade åkt till Sigge. Men nu känner jag att det är för långt, jag måste jobba till sju ikväll och att köra nästan 40 mil fram och tillbaks när det är osäkert om hon är sugen när vi kommer fram sent på kvällen, det orkar inte ens jag. Fast det grämer mig lite.

Jag vill väldigt gärna att Vera får herpesvirusvaccin, det ska tas i samband med parning och sen inför förlossning. Jag ringer runt till klinikerna i Stockholm, men vaccinet är slut överallt. Jag får tips från sköterskan på sjukhuset att ringa en liten klinik i Västerhaninge och det visade sig vara bingo, det hade vaccin hemma! Enda tiden för vaccination visade sig vara när jag ännu var på jobbet, så Hans åkte dit med Vera och hon fick sin spruta. Det finns också vaccin reserverat för nästa dos, det känns jättebra! När jag kommer hem på kvällen ser jag att Ragnar fortfarande får uppvakta Vera, jag tänker att jag gärna hade låtit henne träffa Sigge igen trots att de faktiskt har parat sig två gånger redan. Efter ägglossningen tar det två dygn för äggen att mogna och först efter det kan de befruktas. Ju fler spermier som får chans att leta rätt på mogna ägg, ju större chans till valpar. Alla ägg släpper inte i samma stund, så det är ju lite olika mogningsgrad på dem. Vera har ju också fyllt sex år nu och med åldern går fertiliteten ned. Jag är en sån som inte vill lämna något åt slumen, men det här gången får jag ge mig, det blir ingen tredje resa till Sigge, det är för långt. Jag får istället trösta mig med att Vera faktiskt fick sin vaccination, det är ju också viktigt.

Alla kvällar måste man gosa i soffan.

4 Januari
Onsdag och dag 19, trots att de parade sig igår vill jag gärna åka till Sigge en andra gång. Igår var troligen Veras första tänkbara parningsvilliga dag, så för säkerhets skull tycker jag att vi kan försöka igen. Jag jobbar egentligen till sju ikväll, har minst två och en halv timmes körning till Sigge och på radion varnar de för oväder. Min jättesnälla chef kommer och löser av mig redan klockan fyra på eftermiddagen, så vi kan sticka iväg några timmar tidigare.

SMHI utfärdar en orange varning, det blir oväder med kraftigt snöfall och friska vindar. De säger på radion att man ska hålla sig hemma och inte ge sig ut på vägarna om man inte måste. Men jag måste ju, så vi ger oss iväg. Snön har redan nått Stockholm, igår var det minusgrader men nu är det någon plusgrad. Bilens vindruta täcks fort av vägsmuts som yr upp från trafiken, jag spolar och torkar rutan i ett. När vi lämnat Stockholm bakom oss glesnar trafiken men snöfallet tilltar, det är mörkt och snöflingorna som slår mot vindrutan bländar, det blåser byar och snön ändrar vindriktning hela tiden, jag försöker fästa blicken på vägräcket längre fram för att inte hypnotiseras av snöflingornas flimmer. Väglaget blir värre och värre, det rasslar av snön som blåser hårt på bilen som kränger i modden och av vindbyarna. Snön täcker vägens markeringar och det är svårt att se var jag ska köra, när jag kan kör jag därför grensle över mittstrecket, där jag tror att det är, för att få så mycket väg som möjligt på båda sidor om bilen. I säkert en mil ligger jag bakom en lastbil som glömt släcka sin starka vita strålkastare på släpet, så jag blir bländad av den och kan inte köra om, ju mer jag ökade avståndet, ju mer såg jag av strålkastarljuset, ju närmare jag körde, ju bättre dolde kanten på slätet lampan - men ju farligare blev det ju att köra så. Ljudboken jag lyssnat på tog slut, så jag har radion på, när det blir barnradio måste jag hålla så hårt i ratten med båda händerna att jag inte ens vågar släppa ena handen för att byta radiokanal. Sen kommer sporten. Olidligt att lyssna på, men jag biter ihop och tar mig mil för mil fram till Sigge.

Hundarna blir glada av att träffas och den här gången vet båda exakt vad som ska göras, spelar ingen roll att snön viner om öronen på oss. Efter bara en kort stund ute i trädgården sitter Sigge där han ska. Sigges matte Marie och jag sitter med dem ute i snön och stöttar dem under hängningen som varar ovanligt länge. Jag inser att jag inte har några bilder av dem tillsammans och nu är det ju lite sent påkommet. Telefonen bråkar eftersom den inte gillar vare sig kyla eller snö, men trots kalla fingrar så lyckas jag ta några suddiga bilder i ovädret. Vi blivit nästan översnöade, men i en sån här stund spelar inget någon roll - det här är ändå precis det vi hoppades allra mest på.

När hundarna är klara borstar jag av Vera och sätter in henne i bilen med Thoka som väntat där. Thoka har för säkerhetsskull täcke på sig, men snöovädret gjorde att jag för ovanlighetens skull inte lämnade bakluckan öppen. Jag skulle gärna gå in i huset med Marie och prata bort en stund, men känner att jag måste vända hemåt så fort som möjligt, klockan kommer vara mycket när vi kommer hem, det kommer ta tid i ovädret och jag ska ju jobba imorgon. Marie har gjort iordning en matsäck som jag får med på hemfärden, en termos med kaffe, äggmackor och en flaska julmust. Jag sopar snön av bilen och vänder hemåt. Vädret är lika illa, men det är ännu mindre trafik och det känns ändå bra, jag får köra i lugn och ro, koncentrera mig på vägen och blir inte så ofta bländad av mötande trafik. Värst är när en mötande lastbil passerat och ett stort tjockt moln av snö fullständigt skymmer all sikt. När vi kommer ut på E20 är vägen bredare och det finns vägräcken att ta sikte på, jag försöker följa dem med blicken och undviker att titta på den flimrande snön. Efter tre timmar är vi äntligen hemma!

Det går inteatt visa på bild hur snön piskar på vindrutan, men vädret var verkligen inte roligt att köra i.

Så fort vi kommer ur bilen blir Vera uppvaktad, Sigge hade väntat på henne hela dagen.

Det tog inte lång stund innan saken var klar!

Det som däremot tog längre stund var hängningen, Sigges matte Marie stöttar honom, jag har hållit i Vera, tog bara ett steg bakåt för fotots skull.

Sigge lutar sig bekvämt i mattes knä, Marie har kramp i armarna av att hålla upp honom.

Vi står där vi står i snöblåsten.

Vera väntar redan i bilen, jag har fått med mig matsäck och står i hallen och tar en sista bild på Sigge.

Äntligen hemma! Sista biten körde jag riktigt försiktigt, tänkte att om jag nu klarat närmare 40 mil ska jag inte köra i diket sista biten innan hemkomsten. Det finns en kurva på Tyresövägen där det jätteofta är avåkningar, i den kurvan körde jag nog bara i 40 istället för 90 för att vara på säkra sidan. Men jag klarade det!

3 Januari
Tisdag morgon och dag 18 i löpet. Ragnar är ivrig på Vera och hon piper efter honom, så det märks att det börjar bli hög tid nu. Det blir en snabb frukost innan jag, Vera och som vanligt min egen följeslagare Thoka, som är Veras kullsyster, ger oss iväg. Första stoppet blir på sjukhuset för ett fjärde blodprov. Även om jag ser på Vera att hon verkar redo för parning nu vill jag gärna ha siffror på hur långt hon kommit i löpet och hur mycket tid vi har på oss om det inte blir någon parning ikväll. Vi hade tid klockan nio men fick vänta en stund, jag var bara glad att vi fick möjlighet att komma dit.

Efter att blodprovet var taget slog jag in adressen till Sigge på telefonen och körde mot Örebro, vi hade en resa på knappt 20 mil framför oss. Hela morgonen har de varnat på radion om det dåliga väglaget och alla olyckor som intäffat. Jag känner att jag vill ta det lugnt och lägger mig bakom lastbilar i högerfil, det går inte så fort men känns säkert. Såklart kommer bilister och kör om i full fart, men en sån här dag vill jag bara komma fram säkert. Jag hade med mig två mackor, efter att ha kört nån timme kände jag att jag var redo att äta dem. Rätt som det var svängde jag av in på sista vägen till Sigge och så var vi framme.

Matte Marie möter oss, Sigge får gå ut på den inhägnade baksidan medan jag byter om till varmare kläder, jag har också med mig regnkläder för igår regnade det. Idag blev det plötsligt snö och fem minusgrader så skönt med tjockbyxor på. Thoka som får vänta i bilen får täcken på sig, hon fäller och har inte så tjock päls just nu. Hon fryser troligen ändå inte, men eftersom jag inte ser henne på en stund känns det bra med dubbla täcken, då är jag säker. Vera och jag går in till Sigge på baksidan, de möts med viftande svansar och nyfiket nosande. Solen skiner och det är perfekt fotoväder. Men jag är så rädd att gå händelserna i förväg att jag inte vill ta några bilder på dem. Man vet ju aldrig, det kanske inte blir nån parning och varför skulle jag då ha bilder på dem ihop? Jag är så rädd att bli besviken, så nu tar jag inte något för givet, en sak i sänder. Sigge och Vera uppvaktar varandra, de nosas och hoppar runt, verkar nöjda och glada av att ses. Vera ställer upp sig och Sigge gör lite försiktiga försök att hoppa upp på henne, men kommer av sig om hon låter eller rör sig. Han vill inte heller att jag kommer för nära för att stötta Vera att inte kliva framåt när han hoppar upp, så jag får håll mig på avstånd. Efter en stund bestämmer jag mig för att ge hundarna en paus. Vera har ju vetat i snart tre veckor att hon löper och vad hon vill. Sigge hade tills för en kort stund sen inte en aning om vad som väntade honom. Hade jag bott närmare hade jag låtit hundarna träffats igår, tänker att det är bra att de får bekanta sig och förbereda sig på vad som komma skall. Nu tog vi en paus och åkte iväg ett par timmar, så Sigge fick en chans att grunna på saken och smälta vad vi hade för överaskning åt honom. När vi kom tillbaks hade solen börjat gå ner, eftermiddagsljuset gjorde att hundarnas pälsar glödde i rött och guld. Den här gången visste Sigge vad som förväntades av honom, det tog inte så lång stund innan han hade uppfyllt sina pliker. Medan vi satt ute i snön på gräsmattan och stöttade hundarna under hängningen ser jag något stort svart på himlen och tittar upp, det är en stor havsörn som sveper just över trädtopparna med långsamma vingtag, strax efter kommer en andra örn, så troligen ett par ute på en eftermiddagstur, det var en mäktig upplevelse.

Jag bjuds på en kopp kaffe innan vi ska åka hem, jag har ingen aptit, det är nervositetens fel. Nu äntligen kan jag slappna av och börja hoppas! Lite ångrar jag att jag inte tog några bilder på Sigge och Vera under dagen när det var solsken och allt, nu är det för mörkt. Svaret på Veras blodprov visade att progesteronet stigit till 31,5 och det betyder att det varit ägglossning och perfekt tid att para nu. För säkerthets skull vill jag komma tillbaks imorgon kväll för ett försök till. En parning borde räcka, men om det skulle visa sig bli en liten kull med en eller två valpar vill jag inte gräma mig för att jag inte åkte till Sigge igen medan tid var. Det är nu vi har chans till parning, så även om jag får åka fram och tillbaks utan parning är det värt det för mig. Vill de igen är det bra, vill de inte mer så vet vi det. Efter ägglossning tar det två dygn för äggen att mogna, de kan inte befruktas före det, så det gäller att fylla på med spermier som kan befrukta äggen varefter de mognar. Hemresan går fint, väglaget känns bättre men det är mörkt och blåser snö på vägen som döljer eller förvillar vägvarkeringarna, så det går ändå inte att köra fort. Det börjar kurra i magen varefter spänningarna släpper, men godispåsen lockar ändå inte. Jag kör på för att komma hem nu bara, tänk att jag kan pusta ut nu! Allt enligt plan!

Vi åker till sjukhuset för att ta ett fjärde blodprov. Jag ser att hon är i höglöp nu, men det är skönt att ha siffror på exakt hur långt hon kommit i löpet och hur mycket tid vi har kvar.

De säljer snarr på sjukhuset!

Min ständige följeslagare och Veras kullsyster Thoka är med som sällskap på resan. Hon ligger hellre i bilen och har långtråkigt, men får vara med, än att bli lämnad hemma med Hans och de andra. Om jag åker utan henne ligger hon vid grinden och väntar tills jag kommer hem igen.

Den enda bilden på dem tillsammans i dagsljus, inte ens en fin bild, båda ser konstiga ut och inte som sig själva, jag tog den "rakt ut i luften" för att skicka hem och visa att vi kommit fram. Blå himmel och solsken, men eftersom de inte hade parat sig än vågade jag inte ta fler bilder. Man ska inte gå händelserna i förväg...

Vi åkte iväg ett par timmar och lät Sigge smälta vad som just hänt. Vera har ju vetat i snart tre veckor att hon löpte, han hade tills för en kort stund sen inte en aning. När vi kom tillbaks hade poletten trillat ned, Sigge var jätteivrig och det tog inte lång stund innan han satte "spiken i kistan".

2 Januari
Måndag morgon och dag 17 i löpet. I fredags hade de stängt telefonen för bokning på sjukhuset, så jag åkte dit på morgonen innan jobbet i lördags för att höra om det fanns någon tid på måndag eller tisdag men det var tyvärr fullbokat. Eftersom det var lördag och nyårsafton hade alla andra kliniker stängt, så jag tänkte att vi får förlita oss på Veras och Ragnars beteende mot varandra. De ska inte få para sig, men Ragnar har parat andra tikar och har ganska bra koll.

Igår eftermiddag började de bli lite uppvaktande mot varandra och i morse var Vera pipig och Ragnar mer intresserad. Så fort klockan slog åtta och klinikerna öppnade för dagen började jag ringa, fick napp på Haninge Djurklinik som kunde ge en tid på tisdag förmiddag. Jag skrev till sköterskan på stora sjukhuset för att lämna en lägesrapport, fantastiskt nog ringer hon upp en stund senare och berättar att de fått ett återbud på tisdag morgon och kan ge mig tiden. Det känns bra att få ett fjärde test taget på samma maskin som de tidigare, för risken är att varje maskin visar lite olika. Håller man sig till samma kan man jämföra värdet bättre. Vi gör upp en plan om att jag ska ha is i magen idag, ta blodprovet imorgon och om jag inte kan hålla mig för att vänta på svaret så åker jag direkt från sjukhuset vidare till Sigge som bor drygt två timmars resa bort. Både jag och Sigges matte är lediga imorgon, så det vore en perfekt dag om Vera är redo då. Jag är ändå beredd att vi måste åka på kvällen efter jobbet på onsdag, för den dagen tror jag är den bästa parningsdagen. Skönt med blodprovet imorgon, så vi får veta säkert.

Jag åker och tankar bilen, pumpar däcken och fyller på spolarvätska, jag vill ha allt förberett inför resan imorgon. Jag åker också till godisaffären och köper smågodis. Jag brukar inte äta så mycket godis, men när jag sitter länge i bilen kan jag tycka det är bra med en godispåse. Det blev ganska mycket, typiskt stressköp.

30 December
Blodprov på sjukhuset innan vi åker till jobbet, värdet kommer efter ett par timmar och visar på 5,28. Alltså ännu lågt och inte dags att åka fastän det är dag 14 i löpet idag. Jag var beredd att åka redan nu, men skönt att veta att det är för tidigt. Vi väntar över helgen och ser om det går att få ny tid på måndag eller tisdag.

Då var vi här igen...

Vi kommer ganska tidigt till jobbet, så jag lämnar Thoka och Vera i köket för att gå till ICA och köpa frukost. När jag kommer tillbaks möts jag av den här.

Thoka skulle aldrig lämna den plats jag bad henne stanna på. Vera ser ut att veta att hon också borde stannat där, men inte kunde hålla sig.

27 December
Än en gång åker vi till sjukhuset på morgonen innan vi ska till jobbet, nytt blodprov och ett par timmars väntan på svaret. Huset har varit ganska fullt av hundar: Förutom våra vanliga tre och Vera så har Hekla och hennes valpkull på sex valpar också varit här. Valparna fyllde åtta veckor på julafton och har börjat flytta, Hekla körde jag hem till sig i Åkersberga igår morse innan vi åkte till jobbet och två valpar flyttade igår kväll. Eftersom jag måste jobba mycket och Hans är hemma och vi inte vet när vi måste sticka iväg till Sigge så har jag packat bilen med väskorna jag kan behöva om vi måste vara borta en natt eller så. Jag har både kläder, sovsäck och en väska med mat som är lätt att äta som den är eller värma i micro. När provsvaret kommer vet vi om vi måste åka direkt från jobbet. Vera och Majken flörtas och hoppar runt ute på tomten, men Ragnar är lugn så jag tror inte att Vera är redo för parning än.

Provsvaret kommer och visar på bara 1,2 fastän det är minst dag 11 i löpet. Det känns bra att veta säkert, eftersom det är ganska långt att åka och jag dumt nog inte kan vara ledig från jobbet. Vi hoppas på ny tid för blodprov på fredag, för jag vill inte åka innan jag säkert vet att det är dags och då vill jag veta hur mycket tid vi har på oss.

Vi börjar kunna det här nu. Blodprov på morgonen innan jobbet, nervös väntan och sen kommer svaret.

Juldagen 25 December
Vera får fira jul med oss.

Hekla Kämpeglöd, Ragnar Snöstorm, Majken Åskvigg, Thoka Järnvilje och Vera Järnvilje.

22 December
Vi har tid för blodprov på morgonen innan vi åker till jobbet, efter några timmar kommer svaret: 0,7. Veras matte Agneta vet inte säkert när löpet startade, men det är minst dag 6 i löpet så det verkar som att allt är i sin ordning. Vera började nog löpa just när Agneta vaknade upp ur coronan och inte så mycket tidigare, som Agneta var rädd för.

På sjukhuset för första provet, nu får vi se hur långt i löpet Vera har kommit.

På väg till jobbet passerar vi två frusna hundar som måste hälsas på.

19 December
För säkerhets skull åkte jag och hämtade Vera igår, så jag själv kan se hur löpet fortskrider. Vi har ju Ragnar här som kan hålla koll åt oss. När han träffade Vera igår ville han såklart nosa på henne, men sen gick han iväg, ointresserad vilket var skönt. Vi behöver inte kasta oss iväg till Sigge just nu i alla fall. Det här är värsta tänkbara timing, men så är det ju alltid! Jag har Hekla och hennes drygt sju veckor gamla valpar här, de ska besiktigas imorgon och börjar flytta till sina nya hem på julafton. Eftersom det är leverans mitt i julhelgen kommer valparna stanna några dagar extra och planen var att köra hem Hekla till sin riktiga matte och husse den 28:e när alla valpar har åkt. Men nu får vi se hur det går att få till allt, det underlättar inte att jag jobbar heltid alla dagar förutom på nyårsdagen - då borde Vera vara parad redan.

Soffgos är viktigt.

17 December
Veras matte Agneta berättar att Vera löper! Agneta har legat däckad av covid hela veckan och är osäker på vilken dag löpet började. Hon vaknade upp idag och ser att Vera löper. Jag räknar dagar, om Vera verkligen började idag så bör hon paras den 28:e december. Började löpet tidigare ska hon paras tidigare. Jag skriver till veterinären på sjukhuset och hör när vi kan få tid för progesteronprov.

17 April Påskdagen
Ett omtumlande dygn har just passerat. Nu när jag skriver det här är det kväll och Vera är hemma hos sig igen. Inte parad. Agneta hörde av sig igår, sa att hon var orolig över Veras löp som inte verkade följa vår plan. Det verkade som att löpet redan var över, fastän det bara gått en vecka. Jag bestämmer att genast åka dit och hämta hem Vera, vi har ju Ragnar här som kan vara en detektor. Vi hade just fått besök av Hans vänner och jag tog precis en chokladkaka ur ugnen när jag bara fick säga: Hej och Hej då, jag måste tyvärr sticka.

När jag kom tillbaks med Vera ville Ragnar nosa på henne, han blev uppspelt och pep en del, men Vera lät honom inte komma nära, fräste argt åt honom när han tittade åt henne. Efter en stunds resonerande bestämde jag mig för att inte hasta iväg till Sigge utanför Örebro utan helt kallt vänta på morgondagen då vi hade tid för blodprov på sjukhuset för att veta säkert. Vera gav inte den minsta hint om att hon kunde tänka sig bli parad. Vera fick för säkerthets skull sova bakom grind i vardagsrummet, men Ragnar sov med oss i sovrummet och var inte ens och tittade på Vera genom grinden. När jag åkte till sjukhuset i morse var Ragnar med ute på tomten men verkade inte nyfiken på Vera. Han har ju parat två tikar nu och vet hur det går till, men Vera lockade inte till uppvaktning, han var oinresserad. Vi hade tid på sjukhuset redan klockan åtta, men fick vänta ända till tio innan det gick att få provet taget. Svaret kom ett par timmar senare och värdet var nu redan uppe på 67.

 

Rent biologiskt skulle hon fortfarande kunna bli parad och dräktig, men när vi släppte ihop henne och Ragnar så ville han inte ens nosa på henne. Så att hoppas på att en annan hane flera timmars bilresa bort skulle vilja göra det och dessutom låta honom para kändes helt osannolikt. Med tanke på hur vresig hon var ett dygn tidigare så får vi helt enkelt inse att vi missat höglöpet. Antingen har Agneta inte sett när det faktiskt började, eller så kom höglöpet med ägglossning ovanligt tidigt. Jättejättebesviken får jag bara inse att vi får vänta på nästa löp. Det går inte att backa tiden och jämfört med tidigare parning så borde vi haft flera dagar kvar till höglöp. Nästa gång får jag ta hem henne så fort det märks att löpet startat och sen boka tid för provtagning från tidigt i löpet så att vi säkert vet hur mycket tid vi har på oss.

Vera är lika glad som alltid, anar inte vilka bekymmer vi människor har.

10 April
Jag sitter i köket hemma hos Lova-Li i Gävle och äter semla. Vi är alla nedstämda och ledsna, Lova-Li skulle ha varit hemma hos mig och varit högdräktig nu, jag hämtade henne här för precis en vecka sen. Jag tyckte inte att hon var så tjock, så jag  blev misstänksam och åkte till sjukhuset för undersökning. Det visade att Lova-Li inte hade valpar i magen trots att hon visat tecken på dräktighet. Åh, så ledsna vi blev!

Vi pratar om vad som hänt och om framtiden, jag berättar att vi väntar på Veras löp men att vi väntat så länge att man börjar bli rädd för att det faktiskt är missat som matte varnat för och att vi då får vänta till hösten, ungefär samtidigt som Lova-Li borde löpa nästa gång. Hur skulle man göra då, para båda och ha två vinterkullar igen? Precis då, av alla stunder man hade kunnat välja på, så ringer telefonen. Jag ser att det är Agneta som ringer och svarar. Agneta frågar om jag sett hennes meddelande? Nej, det hade jag inte, jag har ju suttit två timmar i bilen och inte tittat på telefonen. Agneta berättar att Vera löper! Jag tror knappt det är sant, det gör inte Agneta heller, hon har varit bortresat över helgen och barnen har varit hundvakt. Veras dotter Kolglöd löper sen några dagar, så Agneta blev osäker - men nu ser hon att även Vera löper. Det förklarar saken med det långa uppehållet: Vera har förstås väntat in sin dotters löp, vuxna tikar kan göra så.

Från att det här var en sorglig skitdag blev det plötsligt en lite lättare dag med nytt hopp tänt. När jag kommer hem på kvällen börjar jag räkna dagar och gå igenom Veras dagbok för hennes tidigare kull. Jag gör tre olika tabeller, en med hennes förra kull med datum för löpstart, ägglossning, parning och valpfödsel och ser att Vera parats ganska tidigt i löpet. Sen blir det två tabeller med ett gissat startdatum i fredags och en tabell med startdatum idag. Det visar att vi borde behöva ta progesteronprov på lördag eller söndag om en vecka, det blir mitt i långa påskhelgen. Jag skriver till Helene på Bagarmossen och förklarar saken. Jag vet att hennes avdelning är stängd då, så jag undrar om det går att lösa. Parning borde bli på Annandag påsk eller dagarna efter. Jag skriver genast till Sigges matte och berättar att vi äntligen har en löpande Vera!

Agneta ringer och undrar om jag läst meddelandet, jag måste genast titta. Jag blir så glad!

13 Mars
Fortfarande inget löp i sikte. Kan löpet ha passerat utan att något märkts eller är det bara väldigt sent? Veras familj har inte bara förlorat en gammal hund i flocken, deras new foundland Pocahontas utan också flyttat. Båda sakerna kan få en hund ur balans. Ovanpå detta har det kommit barnbarn i familjen och allt det här kan ju också få sin familj ur balans som kanske inte märkt om Vera löpt eller inte. Det går att ta blodprov för att se om det finns rester av progesteron och på det sättet se om det varit ett löp eller inte, men det hjälper oss ändå inte till att få ett löp - och det är ju vad vi vill ha. Så vi väntar vidare. Antingen börjar Vera löpa nu snart eller så gör hon det inte. Is i magen och nerver av stål...

8 Februari
Tjaa, dagarna går. Vera löper inte. Såklart börjar man undra varför, är det något som är fel eller börjar hon löpa om någon dag? Vi får ha tålamod nu bara, något annat kan man inte göra.

25 Januari 2022
Veras matte Agneta börjar bli orolig att hon missat Veras löp, för ännu märks inget. Jag hoppas på att löpet bara är försenat och kommer så småningom. Som hunduppfödare har man lärt sig att inte tappa modet. Jag tror att jag har varit lite för ivrig och frågat Agneta för många gånger om hon inte tror att Vera ska löpa snart. När jag tänker efter har jag nog frågat sen i november. När vi räknar på tidigare löpintervall som borde hon börja löpa ungefär nu.

3 Januari 2022
Ännu inget nytt, vi väntar på att Veras löp ska komma. Om beräkningarna stämmer borde hon börja löpa i mitten av januari.

16 Oktober 2021
Vi vaknar tidigt, för idag ska vi åka på utflykt! Jag har sen en tid haft kontakt med matte till Sigge och nu ska vi hälsa på dem.

När jag letar efter en passande hane för avel har jag minst hundra saker jag vill ska passa. Ofta när jag ser eller läser om en hanhund som väcker mitt intresse och jag börjar leta mer inforamtion om hunden, om släktingar, om hälsa och egenskaper så dyker det ju upp saker. Ganska ofta stannar intresset efter att jag letat mer information, men den här gången blev jag bara mer och mer ivrig. Ju mer jag hittade och fick veta, ju mer lovande lät den här hunden. Jag känner till och har träffat några av hans nära släktingar och hans uppfödare ger mig ytterligare information. Han verkar vara precis det jag söker! Nu vill jag träffa honom i verkligheten för att få en bättre bild av honom.

Vi åker tidigt, har 2,5 timmars resa framför oss. På vägen dit leds vi av motorvägen för ett vägbygge och råkar köra igenom ett litet sammhälle där det visar sig finnas ett helt fantastiskt konditori. Jag köper efter stor vånda med mig några bakverk, det var så svårt att välja att Hans kommer in från bilen för att fråga varför det tar så lång tid. Jag hade velat köpa av varje sort de hade! Den som råkar vara nära Kungsör måste gå till Bagarns Brödbod och Café, ett fantastiskt ställe!

Vi kommer fram och ser Sigge genom fönstret i farstun, innan vi ens har träffat honom ser jag att han är ännu finare i verkligheten än på de bilder jag sett. Vi får en trevlig dag och kör sen hemåt med ett leende på läpparna, Sigge överträffar mina förväntningar och nu väntar vi bara på att Vera så småningom ska börja löpa. Det här kommer bli en otroligt spännande resa!

Vi råkar hamna i Kungsör. Vilket utbud och vilka låga priser! Hur skulle jag kunna välja bara några bakverk till fikat? Tårtbitar från 20kr och en hel drömtårta för 35kr, en hel blåbärspaj, munkar eller pariservåfflor? Det blev både fika till besöket och bröd att ta hem.

Det här blev den enda bilden jag tog på Sigge vid besöket, trots att vi var där i flera timmar och ockå gick på promenad med våra hundar. Jag blev så hänförd att jag glömde fota!

tillbaka till aktuell kull, Hänt sen sist eller till kull Vera