27 April
Idag var vi i Nykvarn för att göra BPH med Katla Höstglöd, det gick bra!

24 April
Thoka Järnvilje och Finnvid Makalös valp Björn Stordåd kom förbi på ett spontanbesök en torsdagkväll när matte var ute och åkte och passerade Tyresö. Alltid roligt att få ses, även om det bara är en kort stund. Det blev mycket prat men bara några bilder, som vanligt "skjutna från höften" och inga fina uppställningsbilder. Thoka var glad att få träffa sin valp, Majken var glad att få träffa sin (halv-) storebror och de tog några varv i trädgården.

Matte berättade att de nyligt kommit hem från semester i Amsterdam, Björn hade varit med och allt hade gått otroligt bra, han är en lika fin och lättsam hund som sina föräldrar. I huset de bodde fanns en löptik, men Björn fattade att han inte var där för hennes skull och lät henne vara, fastän de bodde ihop. De hade blivit stoppade på stan för att folk ville fråga och fotografera sig med honom, så roligt att höra.

Thoka och Björn rusar några varv, glada att ses!

Majken råkar vara för nära kameran, Björn blir suddig...

Och här hoppar han ur bild!

Björn har samma partytrick som sin mamma, att komma bakifrån in mellan benen för att få uppmärksamhet.

13 April
Det blev en till promenad i slottsparken, det var så roligt förra gången! Det var redan mer grönt och mer blommor, solen sken lika starkt nu som då och sjön glittrade. Det är faktsikt havet, men så här långt in i skärgården känns det lite överdrivet att kalla det hav. Det bara måste bli massor av bilder igen, det var så vackert, sol, blå himmel, trevliga människor med sina fina hundar.

De som var med idag var kullsyskonen Gustaviana, Marve och Mumrik Trofast, valpar ur senaste kullen. Majken Åskvigg som är valparnas (halv-) moster, Thoka och hennes syster Vera Järnvilje som är Trofast-valparnas fastrar, Vera är också mamma till Kolglöd och Einar Viljestark. Kolglöds dotter Rakel Rödull och så Ragnar Snöstorm.

När vi skulle gå hem på eftermiddagen sa en av mattarna "Vilken tur du haft med så himla trevliga familjer till dina valpar!" Och jag kan bara hålla med, så himla trevliga, så roligt att få ses!

Den här gången tog vi en lite annan runda upp mot slottet.

Vi går över borggården och ned mot kyrkan till.

Här växer gulsippan!

Thoka var glad att få bjuda upp till lek!

Kolglöd Viljestark gör sitt paradnummer: att hoppa upp på höga saker. Nu är den gamla stocken så murken att man knappt ser var den börjar och slutar på den här bilden, men det är en rejäl stock.

Rakel Rödull har hittat en jättefin pinne!

Vi går ut på Notholmen, här växer senare högt med vass, men ännu kan hundarna gå i och bara här.

Gustava Höstglöd och Arve Järnviljes valp Gustaviana Trofast.

Rakel Rödull.

Majken Åskvigg.

Thoka Järnvilje kan aldrig hålla sig ifrån vatten, det här är Kalvfjärden och vattnet är bräckt. Efter att vi i somras var på semester i Norge och jag smakade på vattnet i Atlanten kan jag aldrig mer kalla vattnet i Östersjön för salt.

Mumrik Trofast.

Mumrik Trofast.

Kolglöd Viljestark och mamma Vera Järnvilje ser ut att vilja ha med sig husse Stefan ut i vattnet. De är ju som synes nära släkt med Thoka. Det syns att Majken inte är nära släkt, hon håller mig mycket noga helt torr om tassarna.

Obligatorisk fika på Notholmens Cafe.

Gustaviana Trofast, lika söt nu som när hon var liten. Samma kavata uppsyn!

Rakel Rödull hoppas på att få smaka mattes räkmacka.

Marve Trofast, en miniatyr av sin pappa Arve Järnvilje.

Einar Viljestark, kullbror med Kolglöd och Vera Järnviljes son.

Duo i gos: Kolglöds dotter Rakel Rödull och Ragnar Snöstorm klappasa om av Hans.

En konstnär hade utställning och försäljning av sina betongfigurer. Vi måste titta närmare!

Den här fina hönan var min favorit, Agnetas också, för hon köpte den. Mycket bra köp, om du frågar mig!

Många som var ute i parken och på caféet idag, det var också jättemånga som frågade oss om våra hundar. Vi har nog svarat minst femtio gånger om vad de är för ras. Här är det Vera och Kolglöd som får visa att de inte är vare sig akita eller finsk lapphund.

Vi går tillbaks mot parkeringen igen. Det har gått nästan tre timmar igen. Hur är det möjligt?

I dessa tider bara måste man gå in på handelsträdgården och titta också. Det blev ingen växt ut det här frestande växthuset, men väl en perenn sopm jag tittat efter ganska länge, en vit smörboll till trädgårdsdammen.

Med det här söta ansiktet avslutar jag för den här gången. Det blev en fantastisk dag!

29 Mars
Jag har ännu inte vant mig vid att ha lediga helger och känner att jag måste ta vara på varenda en, så den här helgen föreslog jag en promenad för de två näst senaste valpkullarna Snörök och Rödull i Tyresö Slottspark. Vi har inte gått i parken på ett tag, så det var skönt att vara här igen.

Jag väljer helst familjer som bor i närheten av Stockholm till mina valpar, men rätt hem är alltid viktigare än bostadsort, så ibland hamnar valpar längre bort. Dagens största överaskning var därför att se Diana och Daniel från Gävle stå på parkeringen när vi kom! Jag såg att det var eurasier på parkeringen när vi körde in, så jag sa till Hans att parkera nära dem. När han svängde runt bilen såg jag att det var Ragnars kullsyster Lova-Li Snöstorm, deras faster Nikita och Tyra Snörök! Diana och Daniel, ni är inte kloka! Det är en resa på 20 mil, enkel resa. För en promenad i parken! Det påminner om Sara som kom med Ragnar och Lova-Lis mamma Lovis Björnfot från Alvesta i Småland till en promenad i Trosa, det var enkel resa 40 mil. Så galet men så underbart fantastiskt. Det är sånt som gör att hjärtat bara svämmar över.

Efter en stund hade tio eurasier samlats och vi tog en tur i parken. Från kull Snörök kom alltså Tyra från Gävle men också Kämpe. Det var roligt att få se honom vuxen, stor och stark. Han fick ju sitt namn för att hans födsel blev så traumatisk, när han överlevde första dygnet så bestämde jag att han skulle byta smeknamn från Kraken till Kämpe. Åh, vad fort man börjar älska alla sina valpar, vissa biter sig fast lite mer än andra. Kämpe var en sån valp som sökte ögonkontakt tidigt och han höll den kvar. Det var så nära att han fick stanna på kenneln, men när man är uppfödare måste man verkligen hålla sig i skinnet. Mamma Vera kom också, likaså hennes kullsyster Thoka. Ur kull Rödull kom Rakel, men också hennes mamma Kolglöd. Och så var det ju Ragnar och Lova-Li Snöstorm med faster Nikita samt Majken Åskvigg.

Efter svängen i parken gick vi ut på Notholmen där flera hundar ville testa badvattnet, innan vi gick tillbaks till caféet och åt lunch. Vi hade med oss en person som var intresserad av rasen, det här var ju ett bra tillfälle att stifta närmare bekantskap med den. När vi sen kom tillbaks till bilen tittade jag länge på klockan. Vi hade visst varit ute i över tre timmar. Det kändes bara som en kort stund, men det är väl så när man har roligt. Jag njöt av varenda minut, tack alla som kom idag!

Det måste bli jättemånga bilder, jag kan inte få ner antalet mer än så här. Det är ju ändå min egen sida, så jag får lägga ut hur många bilder jag vill! Trots så många bilder kom ändå inte alla hundar med. Det är inte så att jag inte vill visa Tyra Snörök eller Kolglöd Viljestark, det var bara så många att prata med och så mycket att se, de kom helt enkelt inte med.

Vilken överaskning! Tyra Snörök, Lova-Li Snöstorm, Nikita med Diana och Daniel från Gälve står på parkeringen när vi kommer!

Lova-Li Snöstorm, Ragnars syster.

Kämpe Snörök, åh, vilken härlig hund! Så fint att se honom vuxen, stor och stak. Jag kommer aldrig glömma vår förtvivlan när han föddes väldigt svag och innan vi såg att han kunde leva.

Även om man ännu inte har en egen hund kan man få hålla i ett koppel.

Kämpe Snörök hälsar på sin (halv-)systerdotter Rakel Rödull.

Till hundarnas förtjusning hittade vi öppet vatten och en strand. Baddags!

Thoka Järnvilje vadar ut, hennes systerson Kämpe Snörök följer med.

Trist nog måste hundarna vara i koppel, annars hade vi fått se tio tokiga hundar rasa runt! Nio, förresten, Majken blöter ju inte ned sig.

Majken Åskvigg aktar för att blöta ned sig.

Rakel Rödull plaskar i standkanten.

Alla vill bada!

Vi fortsätter längst ut på udden.

Kämpe Snörök hittar en sten att stå på.

Kämpe Snörök.

Rakel Rödull.

Ragnar Snöstorm.

Kämpe Snörök

Rakel Rödull

Rakel Rödull.

Majken Åskvigg.

Det blev dåligt med bilder på mammorna, Vera Järnvilje, mamma till Snörök och Kolglöd Viljestark, mamma till Rödull, men här är en bild på deras matte Agneta och husse Stefan samt barnbarnet Aurora i alla fall.

Rakel Rödull får dricka.

Diana bjuder Lova-Li på en smakbit, men precis som sin bror Ragnar måste hon först nosa noga. Ifall det inte är gott, det kan man inte veta innan.

Efter lunch blev det kaffe och biskvi.

Thoka Järnvilje och Majken Åskvigg vill också ha kaffe.

Vi måste ju ta en släktbild på faster Nikita, kullsyskonen Lova-Li och Ragnar Snöstorm.

Snöklockan blommade i stora flockar. Den kallas också för klosterlilja.

Vi går tillbaks från Notholmen och går mot parkeringen igen.

Mini-lillmatte Aurora med Vera Järnvilje. Aurora har varit med och sett flera av hundarna vara småvalpar. Det ska nog bli en hundtjej av henne också!

20 Mars
Solsken och ledig dag, det blev en tvätt-dag för Thoka. Nuförtiden, när vi både jobbar och bor i Tyresö, så blir hundarna inte på långa vägar så smutsiga som de blev när vi jobbade i stan. Men Thoka som är kastrerad måste ändå skötas noga och hennes päls behövde tvättas för att det lättare ska gå att dagligen riva av ull.

Hela tvätten tog nästan två timmar. För att visa hur jag tvättar så lägger jag in bilder. Det tog 20 minuter att schamponera in henne. Jag tar 2 dl schampo (K9 Keratin) och blandar det i en skurhink med ca 10 liter vatten, sen skopar jag schampovatten och masserar in. När hela Thoka är intvålad masserar jag noga, kröker fingrarna som monsterklor och rafsar noga i hela hårbotten. Det är viktigt att komma åt överallt, även armhålor, bröstkorgens undersida, ljumskarna och lårens insidor. Jag skrubbar noga på halsens undersida och upp under underkäken och kinderna, där blir det lätt dålig lukt om pälsen är tjock. När hon är helt intvålad så sköljer jag noga, man vill skölja bort allt schampo, men även smuts och hudavlagringar som man löst upp under skrubbandet.

När hon var sköljd så masserade jag in balsam. Det spär jag också med vatten innan jag masserar in, men balsam vill inte blanda sig med vatten, man får tänka att det är som att göra majonäs: man börjar med lite vatten i flaskan med ca 1/2-1 dl balsam, skakar hårt, sen lite mer vatten och skaka, lite mer vatten och skaka. Jag brukar använda ca 5 dl vatten. Det tog en kvart att skölja ur schampot och sen massera in balsamet. Jag har en gles plastborste som jag kammar igenom pälsen med balsamet i. Då känner jag att all päls blir balsambehandlad och det tar några minuter. Sen sköljer jag noga ur allt balsam, det tog 10 minuter. Jag sköljer och masserar pälsen med mina monsterklor-händer, så jag är helt säker på att allt balsam är ursköljt. Jag brukar skölja tills varmvattenberedaren är tom, då är jag säker på att jag gjort så noga jag kan. Efter sköljning får hon skaka sig, sen torkar jag bort värsta vätan med trasa. Det tog 5 minuter.

Efter trasan var det dags för fönen. Jag har en hård hundfön, sk blaster. Jag blåser på nära håll så länge jag ser att vattnet ryker ur pälsen. Efter det blev det en stund med vanliga värmefönen för att få bort sista vätan. Då kardade jag samtidigt för att få bort lösa hår. Det avslutades med ett sista varv med blastern, den får bort de sista lösa håren och jag letar igenom pälsen genom att blåsa en krater och går över hela kroppen för att se att det inte finns någon tova kvar. Det tog ungefär 45 minuter att blåsa och karda henne torr och lös-hårs-fri. Sist blev det frisering av tassarna. Jag klipper bort allt som nuddar marken, under tassen mellan trampdynorna och upp mellan tårna.

Nu klarar vi oss en eller kanske två månader till!

Dags för tvätt! Thoka ser måttligt road ut, men det är nödvändigt att hela tiden vårda pälsen eftersom hon är kastrerad och pälsen vill ta över hela henne.

Hela Thoka är intvålad och masserad, plaskblöt ända ned till huden på hela kroppen.

Schampot är ursköljt och balsamet inmasserat. Jag kammar igenom med en gles plastborste, så balsam kommer åt all päls.

-Skaka!

Jag har torkat och blåst, överallt på hela kroppen ska man kunna se huden och att det inte finns någon tova som hänger fast i pälsen. Lätt att se om man "gör gångar" med fönen i pälsen.

Ren, torr och utan lösa hår!

All päls som nuddar marken klipps bort, likaså mellan tårna.

Efter ser det ut så här, det är klippt även på tassens undersida.

18 Mars
Ragnar fyller 7 år!

Precis som vi brukar göra när någon i familjen fyller år så firar vi med tårta. Majken känner igen tårtan och började ivrigt vifta på svansen redan när hon såg den i köket. Vi delar på tårtan, Thoka var nog den som var ivrigast och nästan slukade sin, Ragnar är den som slickar och slickar medan Majken sitter tätt intill och tittar på.

16 Mars
Idag var det träff på Lidingö igen. Det var solsken men lite kallt och blåsigt. Jag vet inte hur många eurasier som kom idag, men jag ska försöka minnas alla Balder-Balder-hundarna i alla fall: gamla damen Tildra Stalledräng, kullsyskonen Sture, Eldbjörn och Gustava Höstglöd, Gustavas valp Marve Trofast, kullsyskonen Thoka och Vera Järnvilje, Veras valpar Kolglöd och Einar Viljestark, Majken Åskvigg och Ragnar Snöstorm. Av de andra hundarna var det två Lilla Näsnaren, en Wävle Gårds och en Leiionspitz, men det var ytterligare några eurasier som jag inte vet namnet på.

När hundarna fått springa runt och människorna fått prata ett tag så åkte vi hemåt. Fotandet blev som vanligt "skott från höften" och jag ska försöka att inte lägga in allt för många bilder från idag.

Einar Viljestark som bor med valpen Marve Trofast, bakom Marve står hunden från Wävle Gård och i bakgrunden är Thoka Järnvilje.

Majken Åskvigg, hennes lillebror Eldbjörn Höstglöd, Ragnar Snöstorm och lite av Thoka Järnvilje.

Lilla valpen Marve Trofast som blivit så stor!

Mamma Gustava Höstglöd kom till hagen och hittade på egen hand sin lilla valp Marve Trofast.

Marve Trofast hängde lite med sin mamma Gustava Höstglöd, Einar Viljestark höll koll på sin lille vän.

Mamma Gustava är ännu utfälld efter valpningen, men ny päls på god väg. Här har hon träffat gamla damen Tildra Stalledräng, Einar Viljestark och Marve Trofast på väg fram.

Gustava Höstglöd med husse.

Tildra Stalledräng har avslutat löpet, men hanarna tyckte ändå hon var spännande. Här är det Eldbjörn Höstglöd och Ragnar Snöstorm som båda vill nosa lite. Hon ser inte så nöjd ut!

Gustava Höstglöd i förgrunden, Kolglöd Viljestark med matte Agneta i bakgrunden.

De två tjejerna från Lilla Näsnaren har hittat rastgårdens bästa pinne! De lekte länge med den, båda två.

Valpen Marve Trofast med sin faster Vera Järnvilje och Veras valp Kolglöd Viljestark. Det gör Marve och Kolglöd till kusiner.

Einar Viljestark nosar på Tildra Stalledräng, bröderna Eldbjörn och Sture Höstglöd väntar på sin tur. Thoka Järnvilje i förgrunden.

Vi behövde åka en sväng till IKEA efter träffen, regeln är att hundarna som väntar i bilen under tiden får varsin kokt korv med bröd när vi kommer tillbaks.

9 Mars
Idag var det årsmöte i Svenska Eurasierklubben. Som både medlem och uppfödare tycker jag att det är viktigt att man deltar, även om det kanske inte alltid känns som så jättespännande. Tidigare när jag jobbade så mycket helger var det svårare, men nu med mitt nya jobb var jag ledig idag. Klubben har över 700 medlemmar, 19 av dem var med på dagens årsmöte. Det var väldigt bekvämt att mötet hölls via Zoom så man satt hemma framför sin egen dator. Tio minuter innan mötet började släppte jag min lövräfsa i trädgården, hastade in och slog på datorn.

Jag fick upp ett minne på Facebook om att jag idag, för 12 år sedan, åkte till och från Örebro för att vara med på årsmötet, en resa på 40 mil. Den gången var vi tre i bilen som samåkte, det var ju ändå trevligt på sitt vis, även om det tog hela dagen.

Eurasierklubben är viktig för rasen, klubben för rasens talan, kan man säga, inför ex Kennelklubben. Så som det varit länge är det för få personer som engagerar sig och gör mycket jobb. Det behövs flera som vill hjälpa till i klubben. Alla kan göra något, man måste inte vara med i styrelsen, det kan vara enklare saker som att hjälpa till vid utställningar eller träffar. Den som är lite sugen kan kontakta klubben för att anmäla sitt intresse.

Årsmötesdags! När det går att sitta hemma framför datorn tycker jag att man ska vara med, i alla fall när man är uppfödare. Jag har inte längre några poster i klubben, men jag är medlem.

4 Mars Milla-dagen
Idag är det Milla-dagen. Det handlar inte om mina hundar nu, utan om något mycket större. Det är idag 17 år sedan min vän Milla dog. Hennes hjärta stannade och allt var över. Jag har gjort det här till en speciell dag för mig, en dag då jag vill berätta och be andra tänka på organdonation och helst också registrera sin vilja i Donationsregistret. Det är så enkelt!

Milla lämnade familj, vänner och sina hundar kvar. Hon hade kanske kunnat leva idag, hon hade behövt få ett nytt hjärta. Inte för att hennes hjärta inte var varmt eller gott nog, det var ett mekaniskt fel på det. Men det fanns inget hjärta över till henne. I Sverige är 85% av befolkningen positiva till organdonation, men alla har inte registrerat sin vilja. Det råder stor brist på organ som kan rädda livet på andra, ungefär 900 personer väntar på organ, varje år. Om du vet vad du vill göra med din kropp efter din död, registrera din önskan.

Om jag dog oväntat en dag skulle det ju vara helt fantastiskt om jag genom min kropp fick ge livet till någon annan, en sån som Milla hade kanske levt då och fortsatt sprida glädje omkring sig. Ett annat sätt att hjälpa andra, fast medan man lever, är att bli blodgivare. Det är bara två procent av Sveriges befolkning som lämnar blod, det är väl ändå ganska dåligt? Fler behövs - och man är en hjälte när man går dit.

Jag saknar Milla och är så ledsen över att hon inte fick leva längre än hon fick. Jag tänker göra det här till något bra och hoppas att fler registrerar sin önskan i donationsregistret. Och vill du känna dig som världens snällaste - gå och lämna lite blod också! Bilden har Milla tagit på sig själv, den stod på hennes kista när hon begravdes.

Läs om donation här: Donationsregistret, du kan registrera din vilja här och läsa om blodgivning här: www.Geblod.nu

Så här lätt kan man rädda liv medan man lever!

23 Februari
Jag berättade tidigare om hur jag gjorde om regnoverallerna för att passa tikarna bättre, så att overallerna skulle skydda mer av pälsen undertill. Nu har jag sytt regnhuvor också, eftersom det är ganska mycket av hundarnas päls som kommer upp utanför kragen på overallen. Vi använder inte overaller jätteofta, men det är väldigt praktiskt när det är regnoväder ute eller väldigt blött och smutsigt på marken. Jag tog tyget från regnbyxor köpta på second hand för att göra deras huvor och vill du se hur så finns en artikel med bilder här.

16 Februari
Nyss hemkomna från träffen på Lidingö sätter jag mig framför datorn: Jag måste få visa bilder från idag. Det var några minusgrader men strålande sol och massor av eurasier! Det är svårt att ta bra bilder när hundarna är lösa och far runt än hit, än dit, så bilderna blir som de blir. Men det är ändå roligt att få visa hur vi hade det i hundhagen idag. Det gick inte att räkna hur många eurasier det var, men minst 20 fick vi det till i alla fall.

Det var roligt att så många Balder-Balder-hundar kom, närmare presenterat så var det gamla Tildra Stalledräng, kullsyskonen Thoka Järnvilje och Vera Järnvilje, Veras valpar Kolglöd Viljestark, Einar Viljestark, Vilhelmina Snörök. Det var kullsyskonen Majken Åskvigg och Bruno Åskvigg, deras halvsyskon Eldbjörn Höstglöd och Gustava Höstglöd, (alla fyra valpar till Hekla Kämpeglöd). Roligt kom också Gustavas lilla valp Marve Trofast och det var de själva som kände igen varandra och började leka, så gulligt! Ragnar Snöstorm var där också. Och såklart flera andra eurasier som jag både kände igen och inte kände igen, så inga namn på dem på bilderna. Samma med människorna, flera kände jag igen, några hann jag prata med men inte alla. Och såklart var det några som jag ännu inte lärt mig känna igen. En familj berättade att de var från Skåne men på semester i Stockholm den här helgen. De var intresserade av eurasier och råkade se på Facebook att det skulle vara en träff här, så de passade på att åka hit. Bra semestersysselsättning! Jag håller med om det som Madde sa, att det märks att vi träffats för lite på sistone. För längre sen var vi duktigare på att ha träffar och utställningar och hålla kontakt, det var faktiskt roligare så. Men nu är nu och idag var vi ju många som kom. Nästa gång är det några andra som kan och några som inte kan, så kommer det alltid att vara. Det är roligt att se både hundar och människor live och inte bara på datorn som det så lätt blir.

På vägen hem stannade vi till och köpte hamburgare till hundarna, vi blev också sugna och åt varsin. Vi äter inte hamburgare till vardags, vare sig hundarna eller vi, men ibland blir det undantag. Det råder ingen tvekan om att de vet vad som väntar när man kör upp vid luckan och får sin påse. Det är olika gott med hamburgare och hundmat!

Här kommer alldeles för många bilder från idag, orkar du inte titta så scrolla förbi.

Halvsyskonen Eldbjörn Höstglöd och Björne Åskvigg.

Eldbjörn Höstglöd, halvsystern Majken Åskvigg i bakgrunden.

Einar Viljestark, som till Vera Järnvilje.

Vera Järnvilje med sitt karaktäristiska smil.

Här kommer Ragnar Snöstorm utan både ögon och öron.

Mamma Gustava Höstglöd i den typiska efter-valpar-pälsen... Allt gammal tappas och ny fin päls är på väg ut.

Einar Viljestark

Lille valpen Marve Trofast, son till Gustava Höstglöd och Arve Järnvilje, var med på sin första eurasierträff.

Kolglöd Viljestark, dotter till Vera Järnvilje, kullsyster med Einar Viljestark.

Lilla valpen har redan blivit så stor, Marve Trofast som helt klart kände igen Hans i folkvimlet.

Vera hoppas att Gustavas husse har nått gott i fickan.

Kolglöd Viljestark, den lilla sötungen!

Ragnar Snöstorm i bakgrunden, Vilhelmina Snörök, dotter till Vera, travar ur bild.

Eldbjörn Höstglöd

Hagen är stor, så roligt att se hundarna springa runt på egen hand. Hundarna i Sverige har verkligen dåligt med chanser till att få röra sig utan koppel för att få umgås på hundars vis, det är synd.

Eldbjörn Höstglöd och storasyster Majken Åskvigg.

Vilhelmina Snörök, Ragnar står och nosar i bakgrunden.

Vera Järnvilje, Gustava Höstglöd och lille valpen Marve Trofast syns i bakgrunden.

Kolglöd Viljestark med sin mamma Vera Järnvilje.

Thoka Järnvilje

Vera Järnvilje, jag älskar hennes glada flin!

Veras dotter Vilhelmina Snörök.

Gustava Höstglöd födde valpar i slutet av oktober, nu byter hon hela sin päls efter valpningen och på håll ser hon ut som en varg som lunkar förbi.

Majken Åskvigg

Thoka Järnvilje och Gustava Höstglöd känner igen varandra.

Eldbjörns matte men inte hennes hund, Thoka skymtar till höger.

Eldbjörn Höstglöd, Thoka Järnvilje och Einar Viljestark.

Einar Viljestark och Eldbjörn Höstglöd.

Vilhelmina Snörök, Majken Åskvigg, Einar Viljestark och Eldbjörn Höstglöd.

Gamla damen Tildra Vidfamne, hennes mamma Ystra Godmode var Kolglöd och Einars farmor.

Vera Järnvilje och Kolglöd Viljestark.

Bruno Åskvigg, Majkens kullbror.

Syskonen Majekn Åskvigg, Eldbjörn Höstglöd och Bruno Åskvigg.

Kolglöd Viljestark får lite gos av husse.

Vi åker och plockar upp några hamburgare på vägen hem.

Majken vet vad som väntar!

-Mmmmm, vad gott! Det här är inte till vardags, men ibland får man något extra. Precis som vi människor gillar lite gott ibland gör hundarna det.

Även Thoka får, men det blev lite trångt i grinden så hon serveras inne i bilen.

-Några pommes kan jag ju bjuda på.

-Åhh, vilken stor hamburgare! Jag beställde nåt jag såg på bilden vid luckan, den var större i verkligheten än jag trodde. Thoka fick smaka.

9 Februari
Det har inte hänt något här på hemsidan på ett tag. Nej, vi har inte haft så mycket att berätta. Men det blir en ny träff på Lidingö på söndag 16:e februari klockan 11:00. Planen är att vi åker dit med hela familjen, om inget oförutsett inträffar.

Det händer inte alltid spännande saker på kenneln, ibland är det bara vardag och lite långtråkigt. Men på söndag åker vi till träffen på Lidingö!

26 Januari
Det är slutet av januari men milt väder med flera plusgrader ute, det fick bli en hundtvättshelg. Det blev schamponering inomhus i duschen. Det är lite trångt och obekvämt, men det går. Jag sitter på en låg pall för att spara ryggen och hundarna står duktigt på sin plats i hörnet. Efter att de skakat sig och torktas med trasa som vrids ur så länge den tar med sig vatten blev det att flytta utomhus. Där blåstes de med starka hundfönen som så effektivt blåser vatten ur pälsen att det ryker fuktdroppar om hunden. När det känns som att det inte kommer mer fukt eller lösa hår tar jag värmefönen och när håren börjar släppa från varandra och fluffa till sig kardar jag ur de sista lösa håren. Nu ligger tre rena och fluffiga hundar här i huset och jag känner mig nöjd. Rena hundar är ändå mysigast!

Ragnar är ordentligt intvålad och skrubbad. Vägsmuts, hundavlagringar och lösa hår släpper.

Efter schampo och noga sköljning blir det balsam och sen noga sköljning tills varmvattenberedaren är tom. Att komma till hit tog ungefär 40 minuter.

Nu har vi flyttat utomhus och ska börja blåsa. Skönt att slippa lösa hår och fuktdimma inomhus.

Exakt en timme senare ser det ut så här. Då har vi hunnit klippa klor och tasshår också. Pälsen är ännu inte helt torr, men så torr att vi kan sluta blåsa och gå inomhus igen.

Ren och fräsch, utan vägsmuts och lösa hår!

Kastrerade Thoka med sin stora päls är ren och torr! För en kastrat tar tvätt, tork och trimning sin stund.

Efteråt får man belöning och diamanter!

19 Januari
Idag var vi i hundgården på Lidingö. Det kom många eurasier, jag lyckades inte räkna men någon sa 19 stycken. Jätteroligt kom flera Balder-Balder-hundar också, det här är verkligen en av anledningarna till att jag helst väljer familjer i Stockholm till mina valpar. Jag tycker det är så roligt att få se dem igen nån gång då och då. Roligt att träffa deras trevliga människor också, såklart! När vi kom fram och skulle kliva ur bilen var hundarna jätteivriga, de såg att det fanns andra eurasier där redan. Vi släppte in hundarna utan koppel och de stack iväg, ganska fort fick Majken syn på sin lillasyster Gustava som ju nyss bott hos oss med sin valpkull, de blev båda glada att ses igen, jättekul att se dem.

Det var både äldre och yngre, tikar och hanar. Några kom för första gången och visste inte riktigt om de vågade släppa sin hund, men det gick bra. Några gånger blev det lite gruff, men eurasier är ju bra på kroppsspråk och brukar lösa sånt ganska bra. Vid något tillfälle hettade det till lite mer, men jag vet att båda hundarna är ovana att umgås såhär så det blir nog bra om de får träffas fler gånger. Det är ju så synd att vi i Sverige har såna hårda regler att hundar inte får vara lösa mer än i rastgårdar. Rastgårdar som ofta är ganska små. Här fanns det dock bra om plats, men det hade nog varit bättre om vi människor hade rört oss mer runt istället för att stå stilla. Hundar som får umgås med andra hundar utan koppel inblandade blir så mycket lättsammare i sitt umgänge. Det var svårt att koncentrera sig på att fota i vimlet, men jag slängde upp telefonen och det här är vad som blev.

För att inte skriva fel så namnger jag bara Balder-Balder-hundarna och de var idag: först äldredamerna Litla Systir Solfagur/Uma och Tildra Stalledräng, båda födda 2012 (och dessutom halvsyskon, båda döttrar till Jalmari Gyllenfäll). Eldfell Kämpeglöd/Hampus som är morbror till Majken Åskvigg, Eldbjörn Höstglöd och Gustava Höstglöd/Mira. Sen var det Vilhelmina Snörök/Aika som är systerdotter till Thoka Järnvilje. Och så Ragnar Snöstorm.

På vägen hem stannade vi för att köpa cheeseburgare till hundarna, de hade fått julklappspengar av vännen Mackan och det räcker till flera burgare. Majken vet vad som nalkas och när burgarna beställs pressar hon ut huvudet och tittar in, ivrig att få se påsen lämnas över till bilen. Vi kör åt sidan och låter dem äta, Majken gillar burgare! Det ända är att det är orättvist att Ragnars burgare räcker så himla mycket längre än hennes, han måste dela med sig!

Vill du vara med nästa gång vi ses så håll koll i Facebookgruppen Eurasier Stockholm, där står redan att nästa träff är söndag 16:e februari. Brukar vara en söndag i månaden ungefär. Jag ska försöka skriva här på sida också några dagar innan.

Majken hittar Vilhelmina.

Eldfell Kämpeglöd, först när jag såg honom tänkte jag "vem är den där fina hunden" men sen såg jag ju vem det var. Vi har inte träffats på några år, men jag tror han kände igen mig. Han är kullbror med Majkens, Eldbjörns och Gustavas mamma Hekla. Han och hans syskon blev uppfödda med nappflaska och har efter den pärsen kommit lite djupare in i hjärtat.

Vilhelmina Snörök på väg ut ut bild.

Thoka Järnvilje, Eldfell Kämpeglöd bakom sig.

Eldfell Kämpeglöd med Tildra Stalledräng bakom.

Vilket vimmel!

Vilhelmina Snörök på väg till Ragnar Snöstorm som står och nosar med en beagle.

Tildra Stallegräng, född 2012. Jag har inte träffat henne på flera år, men jag tror att hon också kände igen mig. Hon mellanlandade på kenneln när hon var mellan två hem år 2014.

Halvsystrarna Majken Åskvigg och lillasyster Gustava Höstglöd hade kul ihop. Gustava har ju bott hos oss under tiden hon hade sina valpar och var glad att ses.

De två ljusa är Ragnar Snöstorm och Majken Åskvigg.

Vilhelmina Snörök med husse.

Litla Systir Solfagur, född 2012, ännu pigg och glad.

På vägen hem stannar vi vid Majkens favoritställe.

-Åh, varsin cheeseburgare! Det är vännen Mackan som bjuder, han har skickat julklappspengar så det räcker till flera burgare. Efter att Majken var sjuk visste vi inte om hon skulle tåla sån här mat längre, så vi har varit försiktiga. En av veterinärerna vi träffade på sjukhuset varnade att hennes tåliga mage kunde vara skadad för all framtid, men hittills har det sett ut att gå bra.

Ragnar vet hur man njuter länge och tar små, små tuggor.

Thoka fattar, men Majken tycker det är jätte-orättvist att Ragnars burgare kan räcka så länge!

Ragnar äter noga och försöker äta osten utan att komma åt brödet, vet inte hur han lyckas skruva sin nos så där! Majken är beredd att fånga upp det Ragnar tappar, hon gillar allt som finns på burgaren.

14 Januari

Idag kom Svenska Eurasierklubbens tidning Eurasierbladet, i den fanns en text om kastreringens konsekvenser. Kastrering är verkligen något som inte passar eurasier, men det har på senare tid blivit normaliserat att kastrera. Kastrering av hundar är bra där det finns herrelösa gatuhudar som förökar sig okontrollerat, för att det inte ska bli ett djurskyddsproblem. Men så som våra hundar lever i Sverige, finns inte risken med gatuhundar utan ägare.

Här är det själva kastreringen av friska hundar som istället kan bli ett djurskyddsproblem. Det är ett stort ingrepp med stora konsekvenser. Man har ju dessutom sett att kastrering av hundar medför flera medicinska problem, ökad risk för cancer är ett, skelett- och ledproblem ett annat.

Hur som helst, anledningen till att jag skriver om det här är att jag precis skrivit klart en artikel om pälsvården för den kastrerade eurasiern. Jag har märkt att många inte, inte ens veterinärer, förstår vilken stor förändring man kan få på pälsen när hunden kastreras. Jag vet också att många, konstigt nog, inte ens från början är så intresserade av att sköta sin hunds päls. Man tror inte det behövs, eller så tycker man det är svårt och jobbigt. Alltså innan kastrering. Jag skrev den här artikeln för de som ännu inte bestämt sig - och för dem som redan står där med en kastrerad hund och börjar inse att pälsen växer dem över huvudet. Det finns fall när det är ok att välja kastrering, när hunden är sjuk och det inte finns något annat val än avlivning. Men om man då väljer att kastrera så måste man också stå för vad man gjort. Man måste sköta sin hunds päls så att hunden inte far illa.

Artikeln är informationstät med mycket text och många bilder, den finns att läsa här.

11 Januari
Ren lycka - idag kom tre av valparna från Gustava och Arves valpkull på besök. Mamma Gustava är här över helgen när hennes familj firar husses 50-årsdag i London. Det här är en av anledingarna till varför jag helst vill att mina valpar flyttar till familjer som bor i närheten, det är så himla roligt att ses igen! Två av valparna i kullen fick flytta längre bort den här gången, för rätt hem är trots allt viktigare än bostadsort. Det gör det desto roligare att få träffa de tre som är kvar. Och kanske blir det så att vi får ta en semestertripp till någon av de andra i sommar, sånt är ju också roligt.

Igår vräkte snön ner, men det var inte särskilt kallt, så det blev en härlig dag. Såklart många bilder, för man kan inte låta bli när mamma och valpar återförenas. Det var fantastiskt att se dem ihop, mamma fattade direkt att det var hennes och de kände helt klart igen både varandra och sin mamma - och oss människor såklart. Nu när jag sitter framför datorn och ska välja lagom antal bilder hit är det svårt, valparna är så fina och det var så roligt att få se dem, vi känner oss också väldigt stolta och glada över att de blev så fina och trevliga. Wow, vilken dag!

Valparna som kom idag var Marve Trofast / Totte med sin kusin Einar Viljestark / Ghibli (Marves pappa Arve och Einars mamma Vera är syskon. Marves mamma och Einars pappa är dock andra hundar, så det är inte så jobbigt som det först låter, bara roligt att få säga så, fniss). Mumrik, vars familj tidigare hade Mumriks farbror Mimer Björnfot och så lilla söta Gustaviana som kallas Ronja, vars familj tidigare hade Birk från annan kennel. De två som bor på annan ort och därför inte kunde komma idag var Barve "Pepparkakan" som kallas Moses och så Gustav, numer Amos.

Både mamma Gustava och faster Thoka, valparna minns dem båda!

-Vad mycket gott, tänker Einar Viljestark.

Gustaviana med Marve. Hon ser oskyldig ut, men det märktes att hon var tjejen som vuxit upp med fyra bröder!

Mamma Gustava med sina valpar Marve, Gustaviana och Mumrik ur kull Trofast.

Vi människor grillar korv till oss.

"Ghibli" Einar Viljestark, hans mamma är Vera Järnvilje, syster till Thoka och valparnas pappa Arve.

Faster Thoka blev också glad att få träffa sina syskonbarn.

Korven är snart klar! Einar Viljestark och Marve Trofast.

Marve och Mumrik Trofast.

Lilla söta Gustaviana. Det är alltid någon valp i varje kull som man skulle vilja ha kvar hemma, så det krävs att man som uppfödare håller sig hårt i skinnet och inte ger med sig. Man kan verkligen inte spra en valp ur varje kull, det blir inte bra för vare sig hundar eller oss. Men skönt att alla valpar har fina och bra familjer som månar om dem.

Hans unnar sig ett valpbad. Mössan har Gustaviana redan tagit av honom och springer runt med i munnen. Majken ser måttligt road ut, hon tycker nog att pappa kan hålla sig till att gosa med sina egna hundar.

Det är eftermiddag och alla har åkt hem till sig. Mamma Gustava sover på soffan.

Även Majken och Thoka  måste vila efter dagens äventyr.

4 Januari
Januari börjar som det ska med vinter! Vi tog vår vanliga runda i skogen här hemma, det var så vackert med snö och rimfrost. Hundarna gör sig bra på bild i naturen och som vanligt måste det bli många bilder. Ganska många på frost och is. En sak man får när man har hund, som är en ytterligare finess med att vara hundägare, är att man får se naturen i så många olika skepnader. Även om jag går i samma skog år efter år så ser det olika ut från dag till dag och det njuter jag av. Aldrig blir jag less skogen!

Det här är vid den ena dammluckan mellan den övre och den nedre sjön.

-Brusa fors, brusa!

För två dagar sen gick vi här, då var det vågor på sjön, nu har isen lagt sig.

Iskristaller på sjön. Först låg en millimetertunn ishinna på sjön, den blåste sönder och blev till tunna flak som nu är täckta av rimfrost.

Man ser att det gick vågor på sjön innan det började frysa.

Plötsligt ser vi en havsörn segla tätt över våra huvuden! Det är norra europas störta rovfågel som kan mäta overkliga 2,5 meter mellan vingspetsarna. Den vita stjärten visar att fågel är minst fyra år gammal.

Vi klättrar upp vid vår istapps-vägg, perspektivet i den här bilden visar inte hur långa tapparna är, de är flera meter.

Vi är på toppen av vårat höga berg och känner oss som seglande örnar när vi ser på utsikten.

Rimfrost är så vackert!

Var man än tittar ser man olika formationer av frost.

Vi kommer ned till sjön igen och här är det vattnet som bildat olika formationer.

När vi kommer hem är vi lite trötta i benen, bestämmer oss för att sitta i växthuset en stund. Vi tänder eld i kaminen och Hans värmer julens sista glögg till oss. Skuggor och frost är också vackert.

Får vi glögg vill hundarna ha sitt. Det finns en magisk låda på bordet i växthuset. Majken väntar på att jag ska öppna den.

Bättre än glögg, om du frågar Majken.

1 Januari
Nytt år, nya förhoppningar!

Året som gått har i stort sett varit bra för hundarna, men för mig ganska stressigt. Jag har inte bara bytt jobb en gång under året, utan två. Det började för ett par år sen med att efter mina 27 år i samma butik på Kugsholmen så såldes den till stora kedjan och mitt tryga liv jag gillade vändes helt upp och ned. Men jag hittade en privatägd butik på Ekerö. Blev långt till jobbet men jag trivdes bra där, trots väldigt långa dagar. Efter två år såldes även den butiken till stora kedjan där jag försökte arbeta, men efter några månader fick jag nog och i våras fick jag chans att börja i nyöppnad privatägd butik. Den här gången i Rotebro - ännu längre till jobbet. Under hösten delades korten så lyckligt att jag kunde börja jobba med det jag älskar bäst: med hundar i Tyresö, helt perfekt! Jag har efter drygt 30 år lämnat butiksyrket och är nu på ett jättefint hunddagis där jag trivs jättebra! Jag har också unnat mig att gå ned i arbetstid, så från att ha varit borta från hemmet 12 timmar om dagen, fem dagar i veckan är jag borta 8,5 timmar fyra dagar i veckan. Inget jobb på helger eller röda dagar! Det är skillnad att ha fem kilometer till jobbet istället för fem mil. Det har dock varit slitsamt att vara borta så mycket under så lång tid, så nu ska jag bara vänja mig vid att ha ett mer normalt liv där det också finns möjligheter till vanlig hederlig fritid. Ungefär samtidigt som jobbytet fick min pappa en stoke, hamnade först på sjukhus sen på sjukhem. Han är hemma med mamma nu och mår mycket bättre, dock inte återställd. Han kämpar på och vi hoppas han blir starkare under året. Det är ju han som gått med deras hund Runa, det är i dagsläget helt otänkbart att han skulle kunna göra det nu.

Just innan Gustava flyttade hem till oss inför valpningen med kull Trofast upptäckte jag en knöl i juvret på Majken. Hon opererades så fort det gick, men blev jättejättesjuk. Hon hann få en enda smärtstillande tablett Metacam dagen efter operationen, den gjorde att hela hennes matsmältningssytem totalkollapsade. Trots att hon genast fick hjälp hos veterinär med dropp, specialkost och mediciner blev hon inte bättre. Vi var oräkneligt antal gånger på kliniken innan vi remitterades till stora sjukhuset där hon blev inlagd, därifrån flyttad till nästa stora sjukhus och tillslut hamnade vi hos mag- tarmspecialist på tredje stora sjukhuset. Hon var så otroligt dålig och måste tvångsmatas minst fem gånger om dagen i över en månad innan det äntligen vände. Jag frågade alla veterinärer vi träffade om det verkligen kunde vara den enda smärtstillande tabletten som gjorde henne så sjuk, den skulle hon ju ha ätit i tio dagar, men alla menade att det inte var så ovanligt. Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv ge en hund en enda sån tablett igen. Majken blev så otroligt dålig, vi började frukta att hon inte skulle klara sig igenom, men det gjorde hon. Tumören som opererades bort var olyckligt nog elakartad och så fort Majken var stark nog behövdes ytterligare operation för att ta bort resterande juver. Den här gången med annan smärtstillande medicinering. Vi hoppas det räcker för att få bort cancern, men den kan redan vara spridd i kroppen, det vet vi inte och det finns inget mer vi kan göra nu. Än en gång är jag glad att jag har en bra försäkring, det fanns turligt nog 100.000 kronor i potten och de pengarna behövdes.

Mitt i Majkens sjukdom föddes det valpar och där gick allt bra, vi fick kull Trofast efter Gustava Höstglöd och Arve Järnvilje. Fem nya små Balder-Balder-hundar springer nu runt till glädje för oss alla. Jag har länge väntat på de här speciella valparna!

Vad har vi att se fram emot under 2025? Jag vill bara ha ett lugnt och stillsamt år där jag får landa i mitt nya yrke och levnadsrutiner. Jag får så mycket mer fritid nu, istället för att sitta timmar i bilen kan jag vara hemma och göra saker. Jag ska göra vanliga saker som andra gör och har tid för, jag ska putsa fönster, tvätta bilen och baka. Jag kanske ska träna hundarna och åka på utställningar igen, känner mig ändå lite sugen på det, efter alla år när jag inte hunnit göra sånt. Jag ska vara i min trädgård och jag ska gå mer i skogen med hundarna. Vi hoppas också på en eller kanske två valpkullar under året, det får vi se hur allt faller sig.

Årets första bild blir en bild från arkivet: Venus får symbolisera hur vi går in i det nya året, lämnar det gamla bakom oss.

tillbaks till Välkommen